Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 mars 1849, sida 1

I kontor, dels a utdelningsstållenå 0CI1I ACAACOOOOOte, såsom mig anbefaldt är, afgifva min förklaring i saken. Besväranderne hade, såsom mig synes, icke i detta mål haft af nöden att andraga omständigheter, hvilka, ehuru i visst hänseende förtjente af uppmärksamhet, likväl icke kunna hafva någon vigt, när frågan skall juridiskt behandlas. Jag öfvergår derföre både besvärspunkten om tidningsartiklarne, enär det ej är bevisadt, och näppeligen lär kunna bevisas, att någon af vederbörande deri haft minsta del; och likaledes anmärkningen om konsul Lyon, som, oaktadt han, i egenskap af kyrkoråds-ledamot, skulle pröfva voteringssedlarnes antaglighet, dock ej deraf fann sig förmenad att såsom ombud framlemna dylika; sådant finner jag ej i gällande prestvalsförordning förbudet, ehuru jag visserligen tror, att hvarje annan valförrättare skulle anse det stridande mot takt och god ordning att på samma gång vara ombud och domare. Olagligt är det dock i detta fall icke, enligt min tanka; — blott anstötligt. Så kunde icke heller det förhållandet — utan att dock vara olagligt — undgå att väcka ett obehagligt uppseende, att af en och samma person, som annars icke lär drifva kommissions-affärer, 50 å 60 valsedlar på samma valkandidat blefvo aflemnade. Man kan ej undkomma frågan: Huru hade alla de blifvit samlade på en hand? Då besväranderne derefter ingå i pröfning af vice pastorn mag:r J. C. Lambergs konpetens till den sökta tjensten, så står den frågan i omedelbart samband med rätta förståndet och betydelsen af församlingens privilegier. Dessa beviljades i en tid, då de kyrkliga förhållanderne i vårt land alls icke voro så bestämde, såsom nu; de beviljades, för att inlocka främlingar att nedsätta sig i det då unga Götheborg; de beviljades främlingar, som i sitt hemland icke vid val af Själasörjare voro bundne af någon lag, utan kunde dertill utse äfven en, som icke vore prest, men sedermera prestvigdes, för att bestrida pastorstjensten i den församling, som honom kallat. Derföre är ock ordalydelsen så väl i de ursprungliga privilegierne — så vidt man kan döma af andra vid samma tid utfärdade, der dessa åberopas; ty dessa har jag aldrig sett; — som ock i stadfästelsen d. 30:de Mars 1798, sådan, att församlingen, strängt taget, icke vore förpligtad att välja ens en prest, utan kunde med sitt val falla på en lekman, som dock till följe af ett dylikt val skulle blifva församlingens själasörjare. Ty den lilla inskränkning, som Kgl. stadfästelsen 1798 gör uti de ursprungliga privilegierne, att neml. församlingen icke ,bör någon annan antaga och beställa till prestman, än den biskop och consistorium i Götheborg pröfvar vara af den rena evangeliska läran innebär icke, att den valde skall vara prest, utan blott att den, som församlingen antager och beställer till prestman, skall vara renlärig. Pröfningen häraf kan ej ske förrän efter valet, alldenstund före detsamma ingen kan veta, på hvilken rösterne falla, och privilegiet icke känner till någon fatalietid eller några ansökningar till tjensten. Privilegiet är vidsträckt, men just för denna sin vidsträckthet obestämdt och ömtåligt; det innehåller allt, och kan betyda föga. Det ligger i sakens natur, att på en tid, då ingenting erfordrades för kompetens till tjensten, någonting derom ej kunde i privilegiet inflyta. Då visste man knappt af prest-examen, alldeles icke pastoral-examen; då behöfde icke en pastor, såsom nu för tiden, vara hemmastadd likaväl i den verldsliga som kyrkliga lagfarenheten, för att kunna rätt sköta sitt kall, och bevaka sin församlings rätt och bästa; då var icke med denna ifrågavarande tjenst förenadt ett ansvarsfullt domarekall och skyldigheten att vid förekommande fall bedöma lärdomsprof både i prestoch pastoralexamina, och vid tillsättandet af lektors-och skollärare-tjenster. Månne äfven nu någon kompetens till tjensten aldrig skall komma ifråga, oaktadt det icke är nämndt i privilegierna? Månne församlingen verkligen skulle hafva rättighet att på grund af det obestämda i sina privilegier kunna välja, hvem den behagade, utan ringaste af