Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 mars 1849, sida 2

vackraste flickor i orten. Den stackars modren jollrade med sina barn, för att döfva sin smärta ö mot döden, och sina lidanden, men hon kämpade lika fåfängt hvilken redan utkorat henne till sitt offer, som emot sin kärlek till Pierre Marbault, som hon älskade till sitt sista ögonblick. En dag öfverraskade grefven henne, flytande i tårar. — Amelie! sade han. IIvarför gråter ni? — Herr grefve! förlåt mig dessa tårar, svarade hon. Emedan jag vet, att jag skall dö. ... — Är det skäl att dö vid edra år, när man har så vackra barn? — Jag anbefaller dem åt er, herr grefve, i synnerhet de tvenne sista, rosor födda i går, så nyss, blottställda för all vädervexling. Ni vet, lika väl som jag, att jag endast har några få dagar öfriga. Jag har en nåd att utbedja mig .... — Som jag icke skall neka er. — Värdigas låta jordfästa mig i den lilla kyrkogård, hvarest finns — min far. — — Ni menar väl Pierre Marbault, ty ni vet, att jag dödat honom. ... Några dagar efter detta sorgliga samtal, reste grefve de Parfondval bort, medtagande sin dotter Regine; grefvinnan hörde vagnen rulla bort och föll i vanmakt. madame!