Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 mars 1849, sida 2

höll ännu den stackars sjuka på att skrifva. — Vanta litet, sade hon sorgset. Jag har snart slutat. Ett ögonblick derefter lade hon ifrån sig pennan, genomlopp flygtigt med ett slocknande öga de sidor, hon skrifvit, och sade, i det hon vände sig till läkaren: — Hör på, herr Flammerot! Der är brefvet. Ni skall läsa det; ty jag har förtroende för er. Ni skall läta det komma i grefve Parfondvals händer. Stället, hvarest detta kan ske, gör detsamma; ty han har kanske rest, för att aldrig återkomma hit. I detta bref har jag sagt endast sanning. Han bör ock få veta rena sanningen. Jag tackar Gud att han för sista gången har tillåtit mig skrifva till punkt. Jag har tvenne barn qvar, som skola blifva faderoch moderlosa, emedan, de, som ni ser, redan före min död äro öfvergifna af herr de Parfondval. Om han icke vill älska dessa små varelser, så bevilja en döende mor dess sista önskan: tag dem i ert beskydd! Ack! min Gud! madame; jag är redan till åren. Har ni då ej några slägtingar? — Ingen vid lif. Jag hade endast en far. Ni kan teckna, hr Flammerot. Medan jag ännu har en gnista af lifvet qvar, så tag en blyertspenna och teckna af mina anletsdrag. När Å När läkaren återkom till Amelies kammare, I