Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 mars 1849, sida 1

SL ViklIIL, CIICI IIICG IIOIIOIII OIVCLCHSKOIIIIIUIUS KA —5 eÅ. öfvergöto detta ädelmod med galanteriets varma, förbländande färgton, och sålunda fick äfven protektoratet sin beskärda del af densamma. För öfrigt må med afseende på det inre värdet af den ridderliga hyllningen nämnas, att den icke sträckte sig till qvinnor af de ofrälse klasserna, från hvilka adeln då höll sig strängt afsöndrad, och således var den utan allt egentligt inflytande, på qvinnans öde i allmänhet, samt ändtligen, att samme riddare, som i sitt öfverdrifna galanteri svor vid sin dames som vid ett helgons namn, icke alltid som äkta man var så konseqvent i sitt handlingssätt, och att mången borgfru bortsuckade sitt lif i djupet af sitt slotts underjordiska gömmor, under det att hennes make sorglöst öfverlemnade sig åt alla de nöjen, som kärleken, vinet och jagten kunde erbjuda. Med nya tider kom en ny anda. De faror och förföljelser, som förmått riddaren att helga sitt svärd till den skönas försvar, försvunno ur verkligheten. Den kristliga kärlekens och fridens makter, hvilka äro komne till jorden, för att jemna det ojemna och upphöja det förnedrade, hafva allt mer och mer banat väg för qvinnan och beredt henne den plats i samfundet, hvilken hon nu, älskad och ärad, innehar, ej såsom ett väsen, gifvet mannen till bihang genom lifvetk, utan såsom ett sjelfständigt helt, en menniska för sig, ett väsende, tillhörigt Gud, samhället och familjen. Det är först på denna lyckliga och qvinnan värdiga ståndpunkt, som rättigheten till alla bildningens fördelar komma henne till godo. Men rättigheter alstra pligter, och bland dessa böra ) väl de första vara att för sig söka reda, hvarutinnan egentligen värdet af de henne tillerkända företräden består. Sådant man vanligtvis finner begreppet qvinnobildning inympadt i allmänna omdömet och fruktbärande i verkligheten, har man att förmoda, det en friare och ändamålsenligare utveckling deraf ej skall låta vänta på sig. Någon talang i musik, kännedom af fremmande språk, en viss skicklighet i målning och broderi, bekantskap med vår nyaste romanlitteratur, ett visst maner i klädsel och sätt att vara — se der hvad man anser för bildning hos qvinnan! Nå väl, skänker den henne ljufva eller bittra frukter? Njuter hon den till lust eller olust, till helsa eller krankhet? Blir hon ej genom en så beskaffad bildningofta fremmande för sina närmaste åligganden och för lefnadsförhållanden, hvil(ka skulle taga allvarligare omsorger i anspråk? Bär hon den ej mången gång som en prydnad, en grann drägt, med hvilken hon är ämnad att I lysa, ej att blanda sig i hvardagsbestyren, och uppreser den sig ej ofta som en skiljemur mellan henne och den lycka, som blomstrar inom det husliga lifvets förtroligare krets? Ack! qvinnans bildning planteras ofta på lös sand; den kan icke slå rot i lifvets allvarligare förhållanden och har derför ofta ett så brutet sammanhang med dess betydelse. Utan att vilja nedsätta eller förneka det värde, som nyssnämnda slags bildning eger såsom medel, att på sitt sätt utveckla mången vacker och god natursgåfva, för att angenämt fylla mången stund af ett lif, hvilket utan tvifvel är ämnadt att delas mellan nöje och nytta, eller ock för att vinna en mera sjelfständig och oberoende tillvaro, kunna vi dock icke, i fråga om bildning såsom ändamål, tillerkänna densamma annat än en underordnad betydelse. Den förnämsta, den verkligt lyckligoch välgörande delen af bildningen har oändligt mycket mera att göra med hjertat, med själen, med den kännande och tänkande menniskans hela inre lif. Den skall göra henne bekant och förtrogen med sina höga och vackra pligter som menniska och qvinna. Man bör väl ännu i våra upplysta tider någon gång yttras en viss fruktan för den alltför bildade qvinnan; men man borde endast frukta den missbildade eller obildade. Hvar mans tror sig se de fatala följderna af ett bildningens förmycka; skulle man, om man ville göra sig möda att granska desamma, finna att de härrörde af ett forlitet, nemligen af det slag, som gör själen klar