Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 mars 1849, sida 1

WWAWAngnngkngggngngngggggnnggggggggggg — derunder hemsallen åt ett beklagansvärdt öde. Inom familjen behandlad såsom ett lastdjur, bestämdt barbarismen icke ålägger henne, liksom hade hon hon omedelbarligen under sin herres och husbondes godtyckliga makt, erkändes icke af lagen såför den skada, hon vållat, och slutligen kräfde ett dikterade af naturens röst i menniskans hjerta, nan. Den nye Guden, den hvite Krist, som ej också räknadt såsom ett brott, värdt att straffas. att draga all lifvets tunga, läggas de hårdaste arbeten och de trägnaste omsorger, på hennes skullror — och för hvilken lön? — — Det finnes knappast någon förnedring och förödmjukelse, som styrka att lida och fördraga allt, blott icke att undandraga sig det ok, som, trycker henne. Kaste vi särskildt en blick tillbaka på qvinnans historia inom vårt eget fädernesland, blir taflan föga ljusare, och hennes rang i samhället icke mycket höjd öfver den af husdjurets. Såsom det, stod som person, utan blott som ting; kunde alltså icke inför den ställas till ansvar för sina handlingar, utan ålåg det hennes skyldeman att böta våld mot hennes lif lika litet ansvar eller straff, som ett mot ett osjäligt djur begånget. Blott i en egenskap tillerkändes också henne rättigheter, och derföre se vi henne äfven under dessa, den rå styrkans tider, ärad såsom moder. — ja äfven de äldsta landslagarne lära hafva ålagt en son, att i första rummet och framför sina egna barn försörja sin mor. Gods, gård och bohag, korteligen allt, hvad egendom heter, tillföll på den tiden sönerne. Qvinnan skiftade då aldrig arf med mannen. Men kristendomens ljus uppgick öfver jorden och vid det började det förtryckta och förtrampade träda fram ur sitt mörker; så äfven qvinmer kräfde offer af blod och mord, upptog också henne i sitt förbund och i mensklighetens. Man och qvinna böjde knä vid korsets fot, och nu kände sig båda barn af samma lifvets fader och samarfvingar till nåden i Kristo. Nu var qvinnans träldoms-boja bruten. Den nya förnuftsandan började tillerkänna henne grad och värde af menniska, och lagarne att åt henne inrymma rättigheter och pligter, som sådan. Så blef hon vittnesgild inför domstol, fick arfsrätt, som dotter, maka och moder, och ett mord på henne blef I medeltiden, under riddareåldrens lysande period, öfvergick man åter till en alldeles motsatt ytterlighet af den, som utmärkt barbariets tidehvarf, i det man egnade qvinnan en nästan afgadisk dyrkan. Vid Gud och sitt svärd förband sig riddaren, då han mottog sina sporrar, att blifva det svaga könets beskyddare. Äran och skönheten, se der de ideal, som uppfyllde hans själ och lifvade honom till höga bedrifter! Att leka med döden och spilla sitt lif, för att upptaga en handske eller en blomma, fälld af hans dame, se der ett berättigande till odödlighet i skaldernas sånger. Ack, det är lätt att offra sig för ett skönt fantom, innan man vet af en större verklighet att lefva för. Ju mindre kärna lifvet har, ju bjertare roar man sig med att måla skalet. Denna dyrkan, som emellertid syntes så smickrande för qvinnan, utgick den väl från lika smickrande bevekelsegrunder? Kom den sig deraf, att mannen åt henne tillerkänt något slags dyrkansvärdt företräde? På intet vis! Och om det än så förhållit sig, hade den bort synas henne så mycket mera äfventyrlig, ty af den, som förlänar sig sjelf till skada och utöfver allan förtjenst, kan man frukta att en gång få se förläningen med dryg ränta återkräfd. I samma mån kristendomen började göra sig gällande i lifvet, började menniskorna bruka sina förmögenheter liksom i nya herrars tjenst. Så äfven styrkan; hade hon förut tjenat förtrycket, lånade hon sig nu till försvaret. Att beskydda den svaga blef mera ärofullt, än att förkrossa densamma. Hjelten skapade deraf en dygd, den han kristnade med namnet ådelmod. Qvinnan syntes honom det värdigaste och tacksammaste föremålet för densamma. Så fick hon ridderliga beskyddare, emedan hon egde rå förtryckare. Ett glödande lynne och en öfverretad fantasi hos de nationer, inom hvilka chevaleriet AQOA. RR LEA ( AR RR KA