öfverenskom, att Bradley och Macphail skulle invänta dem hos kapten Sutter. Först nästa dag på aftonen, efter att hafva tillbragt natten under öppen himmel, ankom jag till det hus, der Malcolm fanns. Jag var nog lycklig att finna honom så mycket tillfrisknad, att han kunde vara uppe och förtära något. Han kände icke så stora plågor, och led blott af kontusionerna och ett sår i benet. Han hade dagen förut haft en stark hufvudvärk, men en ostörd sömn om natten hade vederqvickt honom mycket. Efter att hafva ordinerat, hvad jag ansåg för att vara tjenligast för honom, öfverlemnade jag honom åter i den gamla, förträffliga qvinnans vård. I daggryningen satt jag åter vid hans hufvudgärd och väntade på hans uppvaknande. Äfven denna natt hade han haft en god sömn. Vid middagstiden lemnade oss don Ludvig, Bradley, Macphail och Jos, för att fortsätta resan till Suttersfort. Jag lofvade att snart uppsöka dem, om Malcolm skulle åter få så många krafter, att han kunde undvara min hjelp. Jag tillbragte några dagar hos Malcolm och använde mina lediga timmar till att helsa på guldsökarne; men jag kände ingen lust att deltaga i deras arbete. F brar voro mycket allmänna bland dem; åtminstone två tredjedelar af lägrets befolkning voro ur stånd att lemna tälten, och den öfriga tredjedelen var alltför egoistisk att vilja sköta de sjuke. Dödsfall inträffade mycket ofta, men de efterlefvande brydde sig icke om att begrafva liken: de fingo ligga ofvan jord, ett välkommet rof för hungriga vargar. Då Malcolm tillfrisknat så mycket, att han kunde undvara min hjelp, tog jag afsked af honom, hans beskedliga värdinna och värd, californiskan och hennes man, hvilkas godhet gjorde ett så starkt afbrott emot den jernhårda egoism, hvilken, såsom en orm, gnagde alla de känslolösa bjertan omkring dem. Jag reste i korta dagmarcher långs Sacramentofloden och besökte under vägen åtskilliga läger; öfverallt fann jag sjuka i mängd och öfverallt sade man mig, att det icke längre fanns säkerhet hvarken till person eller egendom. Det berättades, att så snart en person ansågs hafva samlat någon mera betydlig summa, lurade man på honom och mördade honom, när något lämpligt tillfälle erbjöd sig. Blott få mord voro offentligt bekanta; men en stor mängd individer var försvunnen. Man hade sett lik flyta på floden, hvilket nödvändigt förutsatte begångna mord; ty tillochmed de fattigaste guldsökare hafva dock alltid så mycket guld, att deras lik måste sjunka till botten, om de bära det på sig, hvilket de alltid göra. Dessutom voro alla lifsmedel, likasom kläder, utomordentligt dyra. De fleste guldsökare gingo också i trasor. En hop sådant trasigt folk såg jag ofta trängas omkring några af ler eller grenar uppförda hyttor, der bränvin utminuterades till 2 dollars supen, ehuru hvarje droppe tjenade blott att förvärra deras sjukdom och bringa dem närmare döden. (Forts.) m— —