lemnat i Oregon. Den skulle nu förgäfves vänta, att få återse honom. Flere af oss sofvo icke under hela natten; vi sutto omkring elden, stundom fördjupade i dyster tystnad, stundom utbristande i förbannelser öfver ödet. Då solens första strålar framglänste öfver de snöbetäckta bergtopparne, belyste de endast förtviflade och nedböjda gestalter. Då jag om morgonen den 6:te höll på att sadla min häst, kom don Ludvig till mig och berättade, att pluraliteten af sällskapet beslutat dess upplösning och det återstående guldets delning; enhvar kunde då följa sin egen böjelse, antingen han ville återvända till den bebodda delen af landet eller blifva qvar och fortfara med arbetet. Jag hade ingen invändning att göra emot detta förslag. Alltså samlades guldet och vägdes. Bradley emottog Lacosses andel, och jag anmodades att emottaga Malcolms. Vi hade inalles inemot 42 (l., så att enhvar fick 4 e. och 2 uns, eller 1400 dollars. Med de 1300 dollars, som utgjorde min andel af det guld, som var deponeradt hos kapten Sutter, och med det jag erhållit vid vaggornas försäljning hade jag alltså 3000 dollars. En god del af morgonen förflöt under tvister om guldets delning. Jag deltog ej uti dem och åtnöjde mig med hvad jag fick. Derefter tog jag Macphail afsides och frågade honom, hvad han tänkte göra. Han svarade, att han hade för afsigt att sätta efter röfrarne, såvida de andre ville följa honom. Han beklagade mycket den gamle bäfverjägarens frånvaro, enär han var öfvertygad om, att vi med honom till vägvisare nog skulle komma dem på spåren. Enär jag icke ensam kunde begifva mig till Malcolm, måste jag förspilla ännu någon tid med böner till några af vårt upplösta sällskaps medlemmar att åtfölja mig. Slutligen afreste jag i sällskap med don Ludvig, Jose, Bradley och Macphail. Biggs, som nu är frisk, ville vänta ännu några dagar; Bradshaw och Dowling hafva ännu icke nog krafter att kunna uthärda resan. Story beslöt att vänta, tills desse blifvit i stånd att åtfölja honom. Det gjorde mig ondt att se dessa fyra personer qvarlemnade, af hvilka på sin höjd tvenne voro i stånd att försvara sig, om några fiendtligheter skulle komma i fråga. Men de för sin del tycktes icke frukta någon fara, och om de också skulle hyst någon farhåga, är det ganska troligt, att de icke funnit medlidande hos någon; till den grad hade de fleste af oss blifvit egoistiska. En timme efter middagen, voro vi färdiga att bryta upp. Tvenne hästar buro tälten och några köksredskaper. För öfrigt hade enhvar sitt bagage hos sig. Bradley och don Ludvig öppnade tåget, Jos följde efter dem med två hästar, och Macphail och jag bildade eftertruppen. Vi hade ännu icke tillryggalagt fyra (eng.) mil, då vi fingo tvenne ryttare i sigte, som kommo emot oss; det var Lacosse och bäfverjägaren. Äfven de bragte oss ledsamma nyheter, då vi frågade dem, hvarför de blifvit sålänge i Suttersfort och inga lifsmedel hade med sig. Lacosse berättade, att de, dagen efter sin afresa, utan vidare hinder ankommit till Suttersfort, der de qvarblefvo öfver natten. Der hade mjölet stigit till ett pris af 170 dollars tunnan, och allt annat i förhållande derefter. De köpte emellertid något mjöl och reste tillbaka samma dag. Om aftonen uppslogo de sitt tält vid Sacramentos strand, nära den punkt, der fjedersloden sammanflyter med denna. Dagen derpå tillryggalade de 25 (eng.) mil och uppslogo för natten sitt tält icke långt ifrån ett ställe, der ett sällskap guldsökare vistades. Följande natt tillbringades i ett mycket folkrikt läger, der de icke trodde sig hafva något att befara; men om morgonen, då de vaknade, voro packhästarne borta. Nu återstodo för dem blott de hästar, på hvilka de sjelfva redo, och spåren omkring lägret voro alltför talrika, för att man med ledning af dem skulle kunna förfölja tjufvarne. De gingo emellertid omkring och hörde sig om i tälten, men blefvo ofta tillbakavisade med grofheter. Ingen hade sett hvarken deras hästar eller packor; en amerikanare af muskulös kroppsbyggnad och jettelik vext hotade tillochmed att sända dem hvardera en kula, om de icke i största hast ville packa sig ur hans bostad, der han bodde, likasom i en fästning. Lacosse svarade honom häftigt; personer kommo då till stället, af hvilka han fick höra, att amerikanaren redan dödat tvenne sedan sin ankomst till lägret, hvars skräck han var. De hade derpå dragit vidare, men om aftonen aktade de sig väl för att uppslå sitt tält i närheten af något läger. Vi å vår sida började nu berätta dem våra olyckor. Lacosse var tröstlös. Han sade sig förut vilja hemta sina saker, som han qvarlem0 6 RR KK KA 2323. 3