Herr Richters konsert, wilken gafs härstädes sistl. Tisdag uti Bloms stora sal, hade att fägna sig åt nästan fullt hus. Konsertgifvaren uppträdde sjelf uti tvenne solonummer, neml. Spohrs klassiska violin-konsert n modo di scena cantante, och Mayseders bekanta polonaise i A dur, två kompositioner, hvilka läsaren behagar finna bra heterogena vid sidan af hvarandra. Valet måste emellertid rättfärdigas af konsertgifvarens önskan att tillfredsställa olika tycken och smak, på samma gång han sjelf visar sig miktig att spela i hvad genre som helst. Den ifrågavarande Spohrs komposition är otvifvelaktigt den benigaste af alla hans konserter, och vi hafva också hört flere erkända solospelare staka sig på de svårigheter, denna komposition erbjuder; isynnerhet har detta oftast inträffat vid den uti konsertens sista afdelning förekommande candenze. Hr Richter spelade dock igenom denna pjes med en precision, i mekaniskt och techniskt afseende, som vittnar om en god och solid skola, den hr R. tillvunnit sig i studerandet och uppfattandet af Spohrs violin-method, den erkändt första och bästa. Hr R. har aldrig affekterat att producera sig som solospelare; han har emot sig en oöfvervinnerlig timiditet, som förlamar den till ett raskt föredrag och färgnyancering nödiga kraften. Också har hr R., under sitt nära 30åriga vistande inom detta samhälle, högst sällan låtit offentligen höra sig uti större solopartier, för hvilkas utförande i allmänhet fordras en egen sinnesförfattning — som betydligt lider, om icke helt och hället tillintetgöres af nödvändigheten att från morgon till afton sysselsätta sig med undervisning och det blott mekaniska i konsten. Att hr R. således icke kunde framte den verve i föredrag, som af våra moderna större solister fordras, är at hvad vi anfört både förklarligt och ursäktligt; dock står icke destomindre herr Richters stora techniska talent och färdighet qvar till hans heder. Såsom prof af hr Richters kända tonsättareförmäga gåfvos tvenne kompositioner, en konsert-ouverture och en introduktior med rondo för orchester, båda vittnande om musikalisk-gramatikalisk noggranhet, som ock on ett fullkomligt urskiljande af instrumentering (något, som icke alltid medföljer skicklighet i generalbasen); dock syntes oss den sednare kompositionen rikare på idser, än den förra, som ha få satser, är i den heroiska stilen, å la Titus