Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 mars 1849, sida 3

Rättegångs-och Polissaker. Den 28:de sistl. Febr. inställdes till förhör hos polisk:ren en ogift qvinna, Britta Charlotta Olsson, som hr polisfiskalen låtit häkta och tilltalade, för det hon den 22:dre sistl. Febr. olofligen tillgripit en divanmatta, tillhörig herr landträntmästaren Lars Arfvidson, hvilken matta sedermera blifvit afklippt i 2:ne delar och af Olsson försåld, den ena hälften till en piga, Inga Johanna Larsdotter för 18 sk., och den andra hälften, genom qvinspersonen Christina Eriksson, till en hnstru vid namn Christina Hagman, för 24 sk. r:gs, oaktadt mattan syntes värd åtminstone några riksdaler. Den tilltalade, som var född härstädes 1819 och hvars fader, som varit artillerist, nu befann sig på fattigbaracken, samt moder dött i koleran, erkände tillgreppet; och målets fullföljd förvisades till kämnersrätten, hvaremellertid Britta Charlotta Olsson, försedd med ett spädt barn på armen, fick komma på fri fot. a ) En i trasor klädd båtsmans-enka, Britta Andersdotter från Tosagården i Hanhalls socken af Hallands län, hade sistl. Onsdag blifvit af poTisen anhållen och till förhör hos poliskammaren inställd för tiggeri och obehörigt kringstrykande här i staden, utan pass eller bevis. Denna qvinna, som berättade sig vara född den 3:dje Juni 1820 på ofvannämnde ställe, dotter till en i hennes barndom afliden rotebåtsman, och enka, sedan några månader, efter en dräng, Anton Andersson, samt moder till det späda barn, som hon bar på armen, hvilket blifvit framfödt kort efter fadrens, Anton Anderssons död, framställde, i sin person, en den ömkligaste bild af nöden och eländet, och det var verkligen uppskakande för känslan, att, jemte den stackars vemodiga modren, se det lilla, 10 månaders gamla, med trasor äfven omhöljda, vackra barnet beständigt leende, under det den arma, sorgbundna modren gjorde sin berättelse inför poliskammaren, hvars ordförande, efter förhörets slut, under tillsägelse åt enkan Andersdotter, att ofördröjligen begifva sig till hemorten, lät af poliskassan tilldela henne några riksdaler, på det hon under hemvägen icke skulle behöfva att vidare med bettlande falla allmänheten besvärlig. — Så mycket penningar hade troligen den stackars menniskan aldrig på en gång innehaft, åtminstone icke så lätt förtjenta. ——— — — — — — — — — — — —— sms —— Vem c-A