Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 mars 1849, sida 1

Varit, eller med honom IVrensKolLLUUIL)ä 11.: fråga, hvarifrån skottet kom, emot det indianska lägret och skulle just gifva eld, då en stämma på god engelska frågade: who there, (hvem der)? Denna fråga förebyggde utan tvifvel stora olyekor. Mina kamrater studsade tillbaka, af förvåning öfver att höra engelska språket. Under det jag, biträdd af Malcolm, förband Bradshaws sår, rådslogo de andre öfver hvad som borde göras. Ett skott var lossadt från lägret, det förmodade man åtminstone, och följden deraf var, att en af oss blifvit sårad. Hvad slags folk kunde det vara, som uppehöll sig i lägret? Indianer kunde de ieke vara, enär de talade engelska; det måste utan tvifvel vara ett af de röfvareband, som göra passen i Sierra Nevada osäkra. Så långt hade de kommit i sina öfverläggningar, då jag gick till dem och underrättade dem derom, att Bradshaw sårats derigenom, att skottet gått af utaf sig sjelft, men hvilket Malcolm i ögonblickets ifver glömt att berätta oss. Jag upplyste kamraterna härom, för att förekomma vidare blodsutgjutelse. Bradshaw var sårad i benet och i brist af bättre bandage hade jag. förbundit honom med en näsduk. Knappt hade jag slutat denna förklaring, förrän vi hörde ett högljudt skri, som kom från Horry och efterföljdes, såsom åtminstone jag tyckte mig höra, af suckar och rosslingar; men då ingen mer än jag hört dem, trodde jag mig hafva misstagit mig; kamraterna förmodade, att Horry blott åtlydt den befallning, man gifvit honom, och tänkte icke vidare derpå, då vi plötsligt, på få stegs afstånd, fingo se flere af våra hästar skena förbi oss, med en mängd indianska ryttare efter sig. Vi insågo genast sakens sammanhang: Indianerne hade afskurit tömmarne och jagat våra hästar framför sig. Vi lade genast an på tjufvarne, sände dem hvardera två kulor och skyndade att förfölja fienden, under det högljudda förvirrade skri hördes såväl från lägret, som från dem af de flyende Indianerna, som blifvit sårade. Efter några ögonblicks förlopp voro hästarne åter i våra händer. Indianerna hade försvunnit. Vi återvände nu till det ställe, der vi lemnat Horry; vi måste söka en stund, innan vi funno honom. Men hvem kan beskrifva vår fasa, då vi funno honom liggande död på marken, med hufvud och ansigte förfärligt tilltygade. Den stackars gossen var mördad och skalperad af vildarnel ,Ja,, sade den gamle bäfverjägaren! nu hänger hans hufvudsvål vid en af dessa mördares bälten. Må djefvulen taga mig, om icke jag sänder det första rödskinn, jag möter, en kula! Han skall blifva hämnad., Så snart jag återhämtat mig från den fasa, som åsynen af det stympade liket väckt hos mig, gick jag med bäfverjägaren bort till det ställe, hvarest jag lemnat Malcolm och Bradshaw; efter hvad jag nu sett, vågade jag knappt hoppas att sfinna dem båda vid lif, men min farhåga besannades lyckligtvis icke. Så omsorgsfullt vi kunde, buro vi den sårade till den plats, der de öfrige befunno sig. Tysta och nedslagna qvarblefvo vi der till daggryningen. Jag var nära att gråta. Den råa sjöman, som jag under andra omständigheter skulle bemött med största likgiltighet, hade i dessa ödemarker blifvit en af våra, en medlem af vår lilla familj, emellan hvars enskilta delar gemensamma faror och mödor knutit ett starkt band, såsom alltid är fallet. Jag sörjde Horry såsom en förlorad vän. Ändtligen började det dagas, och vi begåfvo oss på väg, sedan vi, så godt sig göra lät, iordningställt vårt ridtyg. Liket efter den stackars Horry insveptes i en kappa och lades på hans häst, för att sålunda föras till baracken, der vi skulle begrafva det efter anglikanska kyrkans bruk. Jag undersökte äfven timmermannens ben och fann till min glädje, att kulan endast skadat köttet. Icke destomindre förorsakade honom ridten, odrägliga plågor, men han kunde icke på annat sätt komma tillbaka till vår improviserade fästning. Under det vi långsamt ryckte framåt, upplystes den dal, som varit skådeplatsen för förlidna nattens olyckor, af morgonsolens strålar; 4311 mån otnAna frnvndnan AnntHakfte vi då nå höiderna