Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 mars 1849, sida 1

det nu afgifna förslaget skulle salla. Derom är äfven mycket att säga; och vi hysa till och med för vår del den åsigt, att om regeringen vill ega anspråk på folkets förtroende och aktning, så måste hon sjelf ur denna synpunkt betrakta saken och erkänna, att denna hufvudangelägenhet, för såväl konungamakten som folket, är af den afgörande vigt, att rådgifvarne äro skyldige att göra dess slutliga lösning till en kabinetts-fråga. Det är ock denna godmodiga, ehuru beklagligen icke alldeles välgrundade tro, som (vi vilja göra embetsmanna-korpsen den rättvisan) måhända föranleder dess eljest oförklarliga afhållande från reformagitationen, under dess sansade och lagliga nu varande form. Vidare finnes hos en icke obetydlig del af våra medborgare en fullkomlig misströstan, att reformen kan på lugn och laglig väg genomföras. De säga, och icke utan skäl: vi se, huru Regeringen begagnat sin konstitutionella rätt, sitt anseende, sin inflytelse, då hon, låtsande sig enig med folket om ståndsrepresentationens brister och förderflighet, likväl framställer och till hvilande genomdrifver ett förslag, som såväl till principer, som till detaljer, strider emot folkets begrepp om jemlikhet i rättigheter och skyldigheter, samt för valsättet uppställer formella nyheter, hvilka icke hafva ringaste samband, hvarken med menigheternas önskningar eller förut sedvanliga bruk, i fråga om andra förtroende-uppdrag! Hvad kunna vi vänta af en sådan regering? Hon vill ej sjelf reform. Och huru tro, att riks-stånden skola upplösa sig sjelfve? Huru tro, att adeln afstår sin sjelfskrifvenhet och presterna sin nuvarande politiska inflytelse? Utan att i allt dela denna misströstan, tillstå vi, att man icke kan finna besynnerligt, om den hyses, och i sin mån måhända hos den stora massan af nationen verkar mera, än hvad beklagligen både regeringen och de mest välmenande reformvänner förmoda. Slutligen hafva de stora verldshändelserna utom oss hos mången låtit den tanka uppstå, att det torde vara bäst afvakta utgången af de stora meningsstriderna, innan vi sjelfva kasta oss in i nya former, hvilkas grundvalar, såsom tillkomne af gamla och murkna ämnens inblandning i det nya murbruket, torde ännu befinnas osäkra. Alla dessa opinioner bidraga, om icke att alldeles paralysera reformen, åtminstone att för 6gonblicket undantränga tankarne på dess snara genomförande. Deraf den skenbara likgiltigheten hos den eljest verksamma och opinionen ledande delen af folket. De många anledningar, som derför kunna uppsökas hos dessa lyckligtvis fåtaligare klasser, hvilka af fördom, högmod, missbildning och falhet söka att hindra all reform, behöfva vi ej här göra afseende på. De äro till sina skiftningar lika otaliga, som genom deras eget osammanhang maktlösa, då det allmänna tänkesättet en gång befinnes bringadt till nödvändigheten att göra sig gällande. Men att föreställa sig, att dessa opinioner länge kunna bestå, och fortfarande verka till en allmännare liknöjdhet för reform-angelägenheten, derför måste vi imellertid varna. Det vore en förblindelse, som kunde slutas med svåra samhållsolyckor. Med snabba steg fortgår icke endast befolkningarnes materiella, utan äfven deras intellektuella utveckling. Åratal uträtta nu, hvad endast tio-åratalen för icke längesedan förmådde, och för hvilket sekler fordom erfordrats. Ur djupet af samhället uppkomma begrepp, hvilka äro naturliga följder af de missförhållanden, som ännu uppstå genom intelligensens öfvervigt i förskaffandet af de materiella fördelarne, hvilkas öfverdrift nödvändigt medfört de arbetande klassernas undertryckande, och således hos dem framkallat ett allt större och mera sammanhållet bemödande att äfven tillgodogöra sig vetandets och arbetets frukter. Att hämma spridandet och verkningarne aj dessa begrepp är omöjligt, utan att återföra tyranni och mörker; men dessas naturvidriga ansträngningar är folkkraften redan vuxen. Måtte