Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 mars 1849, sida 1

I kontor, dels å utdelningsställena och Guds?, För sin del kan Fedrelandet icke annat än med ett bestämdt nej besvara denna dubbelfråga. Vi tro ickern, säger det, att fattigdom eller rikedom kunna åstadkomma någon väsendtlig skillnad i afseende på menniskosjälens djupaste innehåll. Menniskans värde såsom sådan i ett kristet samfund, dess väsens oafhängighet, i afseende på renhet eller icke-renhet, af de timliga behofven äro för oss af stor betydelse vid afgörandet af ifrågavarande spörsmål. För oss står denna åsigt af allmogen i förbindelse med vår öfvertygelse om den kristna religionens tillgänglighet för alla. Vi vilja icke neka, att våra motståndare på ett annat sätt kunna tillämpa deras, vår motsatta, mening på samma sanningar; men ett vilja vi bedja dem om och allvarligen lägga dem på bjertat: Kasten icke ett så beskaffadt förakt på allmogen, på menigeman! Stämplen icke arbetaren med det Kainsmärke, att han lättare faller i djefvulens händer, än i Guds! Stöten icke dem, som i sitt anletes svett förtjena sitt bröd, ut ur samfundet på samma gång J döpen dem med, namnet proletärer! Uttalen icke förkastelsedomen öfver dem genom att gifva dem benämningen: den rå, okunniga massan! Det är blott derföre, att J stån så långt ifrån dem, som J kallen dem sålunda. Det menskliga samfundet bildar icke i någon enda klass -en rå massa; det är ända in i sina minsta enskiltheter utarhetadt med samma omsorg. Den ena delen slätar sig in i, eller sammansmälter med, den andra, och det hela sammanhålles af fina och osynliga, men starka trådar. — Förakt (märken det väl!) alstrar hat, och dessa båda i förening kunna lätt öppna ett oöfverstigligt svalg mellan arbetsklassen och de andra Flasserna. v 4Vi hafva här ofvan uttalat den åsigt, att menniskans värde såsom sådan, hennes religiösa och sedliga innehåll är oafhängigt af hennes timliga förhållanden, och vi utgå från den förutsättning: 1) att der, hvarest det finnes en god vilja, måste denna vilja kunna göra sig gällande äfven i sådana fall, som beträffa samfundets angelägenheter, och 2) att der, hvarest det finnes förmåga att fatta de högsta sanningar, der måste det äfven finnas förmåga att fatta de sanningar, på hvilka samfundets grundvalar hvila, naturligtvis icke i deras lärda, utan i deras folkliga form. Häraf vilja vi emellertid icke härleda någon från menniskorätten helt och hållet oskiljaktig valrätt, lika litet som vi vilja förneka, att samfundets väl måste utgöra hufvudregeln vid bestämmandet af valrätten; vi antaga blott, att man måste anföra goda och vigtiga skäl för, att det skulle vara stridande emot samfundets interesse, om man beviljade menigeman valrätt. vVi vilja sålunda icke neka, att det påstående, att valrätten bör förknippas med egendom är af stor vigt. Det är en sanning — hvilken på de sednare tiderna blifvit utvecklad af de mest talangfulle skriftställare — att eganderätten är en af samfundets grundpelare, och att ett upphäfvande af den skulle medföra sjelfva samfundets ruin samt föra menniskoslägtet tillbaka till råhet och barbari. Då det nu synes vara i hög grad antagligt, att en klar uppfattning af eganderättens fulla betydelse i sig förenar begreppet om besittning, så tyckes det äfven vara i samfundets interesse att valrätten förknippas med sjelfva besittningen. Gifves valrätt åt de besittningslöse, åt dem, som ega litet eller intet (påstår man) så kunna desse lätt frestas att begagna den som ett vapen mot eganderätten, i det falska hopp, att de, om denna rätt varder gifven till spillo, kunna förvärfva sig stora fördelar. Då det nu skulle medföra ej blott de besittningslöses, utan äfven de besittningsegandes förderf, om eganderatten omstörtades, så är det i de besittningslöses eget välförstådda interesse, att de icke få sig beskärd en rättighet, genom hvars utöfvande de blott skulle bereda sig sjelfve en obotlig skada. Vi tro oss här i körthet hafva framställt de betänkligheter, hvilka hos många göra sig gällande i afseende på den valrätt, som förefinnes i det af H. M. Konungen riksförsamlingen föreIIJA. AR 3 2 eo mt U —