Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 mars 1849, sida 2

när hon, alltjemnt aflägsnande sig, oupphörligt såg efter honom, trodde hon sig märka, att han gråtit. Då smälte i ett ögonblick all den is, som lagt sig omkring hennes hjerta, för att afkyla minnet af Pierre. Hon sprang emot honom alldeles utom sig. — Pierre! sade hon. Jag bönfaller derom; jag befaller er: gå er väg! Pierre betraktade henne sorgsen, och räckte henne handen. — Ack, madame! sade Pierre. Jag vill tacka er! Ni kallade mig Pierre, som för tvenne år sedan! Ack, madame, fortfor han till henne på knä; ser ni icke, att jag skulle vilja dö inför er! Han såg förskräcklig ut, hans långa hår föll ned i oordning öfver pannan; hans blickar lågade, hans tänder skallrade. Det var smärtan, i dess mest rörande och mest vilda uttryck. — Pierre, stig upp! ni yrar. — Ja, madame! visst yrar jag. Kan jag förstå er vilja? Jag har trott, att, för edert hjertas lugn, det fanns en menniska för mycket på jorden. Jag har önskat döden. Hvad hade jag att göra der borta? För sex månader sedan hade jag en syster, som jag älskade, som talade med mig om er; men — kanske ni vet det icke? — Eleonore är död! Jag har nu ingen mer, än min moder, som är blind och nästan döf;som