Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1849, sida 1

gt varit, eller med honom öfverenskommas kan. KEN TRAIN SNES IRA GIG So INSE 2 RSS SANDEN LES SETT SAT LORNAS ANAPTRA sjelfva floden, som de bäckar, hvilka om vintern tillföra den vatten från bergen. Till vår stora häpnad och ännu :större harm kommo wi, den ene efter den andre, tillbaka till lägret, med det budskap, att vi icke upptäckt ett tecken till guld. På den gamle bäfverjägarens råd utskickade vi en afdelning, för att undersöka floden vid dess källa. Den tillnyggalade tio till tolf mil, utan att finna något, men slutligen var den nog lycklig att upptäcka ett ställe, der man vid första påseendet kunde märka, att der skulle finnas guld i öfverflöd såväl i sanden, som i bergskrefvorna. På detta ställe hafva vi i dag uppslagit vårt läger. Enär vi nu, åtminstone för någon tid, äro hänvisade till våra egna. krafter, hafva vi genast tänkt på medel att föröka vårt förråd af lifsmedel och befästa vår bostad mot anfall. Bradley, Joe White och Jose skola blifva våra jägare; Malcolm, Lacosse och Macphail skola i morgon börja på att göra ett par vaggor; timmermannen kommer att biträda dem, men framför allt leda byggandet af en barack, som är nog stor att inrymma hela vårt sällskap. Den skall befästas med tillspetsade pallisader, bakom hvilka vi kunna hafva våra hästar i säkerhet, utan att behöfva frukta för Indianernas anfall. Vi beräkna, att byggningens uppförande kommer att medtaga en vecka eller mer. I dag hafva jägarne haft lycka med sig; de hemkommo med ett par rådjur. Bäfverjägaren har också fångat ett halftjog vaktlar, så att vårt bord var präktigt besatt. Söndagen den 6:te Augusti. Jag har under de sednaste dagarne känt en viss nedslagenhet. Mina tankar flyga ovilkorligen öfver till mitt fosterland, hvarvid en djup melankoli griper mig. Mina kamrater hafva slutligen blifvit uppmärksamme derpå. När alla, denna qväll, lagt sig att sofva, framtog jag min plånbok och började skrifva vid skenet från vår bivuakeld. Kan ni då icke sofva? frågade mig don Ludvig. Nej, svarade jag, jag tänker på Old-England, min broder och mina vänner. Kanske också på en liten väninna?Kanske; jag log sorgset och fortfor att skrifva. Hitintills hafva vi icke sett ett spår efter något menskligt väsende. Våra vaggor blefvo färdiga i Måndags och baracken i Lördags. Den är försedd med ett slags tillbygge, som begagnas till kök. Så plumpa våra pallisader än äro, äro de likväl tillräckliga att beskydda våra hästar mot indianska tjufvar. Så snart våra byggningar blifvit färdiga, företogo vi oss att söka efter guld och voro ganska lyckliga. Den 8:de Augusti. Vi behålla vår gamle vän bäfverjägaren i vår tjenst; han skall hafva 15 dollars i veckan och två rationer bränvin om dagen, men ingen andel i afkastningen af vårt arbete. Enär han icke begärt mera af oss, måste han verkligen hysa ett upprigtigt förakt för dollars. Föröfrigt är det ganska naturligt, att en man, som tillbragt hela sitt lif i öknen och icke har andra behof än dem, han kan tillfredsställa med sitt gevär, hyser förakt för källan till alla passioner. Svålter han, sänder han buffeloxen en kula, och han har då lifsmedel för flera dagar. Är han törstig, gifver honom vattnet i de klara bäckarne, hvad han önskar. Huden af björnen, buffeln och rådjuret gifver honom kläder, för att skyla sin nakenhet, och förvarar honom om natten mot kölden; en packa bäfverskinn förskaffar honom så mycket krut och kulor, som han förbrukar på ett helt år! Hvartill skulle då guld gagna honom? I går, medan vi åto middag, fingo vi besök af en liten skara Indianer, som kommo från sjön Truckee. De hyste inga fiendtliga afsigter; vi emottogo dem derför vänskapligt. Det öfriga af dagen tillbragte de hos oss och slogo sig ned i närheten af vår lilla fästning; men i natt och i morse försvann den ene efter den andre, utan att de dock gifvit oss någon anledning att beklaga oss öfver dem. Blott fem af dem äro