I kontor, dels å utdelningsställena och 5 nesstämning, eller på begge delarne tillika. Lika hastigt som välsignelserna öfver den helige fadren förbytte sig i förbannelser, lika hastigt kunna dessa ånyo ombytas i välsignelser. Genom en besynnerlig ödets lek tilldrog det sig, att samma dag som den franska presidenten (något för hastigt) i nationalförsamlingen tillkönnagaf, att påfven skulle komma till Frankrike, uppträdde för första gången sedan historiens början en neger på den franska talarestolen och bragte sina kolleger sina och sina bröders tacksägelser för friheten. I sanning: man märker, att det är revolution i verlden. Det är verkligen på tiden att sjunga den italienska sången: Evviva la libertå E ch goder la sa! : E chi non la sa goder, Giorno e notte sospir! hvilket på vårt modersmål skulle kunna återgifvas sålunda: Friheten lefve och den, som vet att vårda och nyttja dess heliga skatt! Men den, som icke vet att den vårda, Sucke i träldom hvar dag och hvar natt! I Rom berättar man så många historier om påfven, att hälften kunde vara nog, och en del af dem synes nästan vara lånad från den tid, på hvilken Harun al Raschid lefde och vandrade bland: sitt folk. Så t. ex. hörde jag derstädes följande berättelse: Det lefde i Rom tvenne andelige, af hvilka den ene plötsligt blef dödssjuk. Före sin död bad han sin bror enständigt om att läsa en messa öfver honom i ett visst sidokapell i en kyrka, der han brukat att förrätta sin andakt. För att uppfylla denna den aflidnes sista begäran, begaf sig brodren till priorn i det kloster, under hvilket nyssbem. kyrka lyder, och bad honom om tillåtelse att der få läsa messan öfver sin hädangångne frände. Härtill svarade priorn helt tvert, att om han, enligt taxan, ville erlägga en scudo till kyrkan, så kunde han få läsa densamma, men annars icke. Då alla böner voro fruktlösa, begaf sig den fattige mannen till generalvikarien, kardinal Medici och klagade sin nöd för honom. Gå,, yttrade generalvikarien, till priorn, helsa honom från mig och säg, att jag innesluter er i hans välvilja, så ger han nog med sig.o — Härutinnan missräknade sig dock hr generalvikarien; priorn svarade, att öfver hans kloster hade ingen något att befalla, och att han alls icke ville mera höra talas om den saken. Detta svar framfördes till kardinal Medici, som straxt derefter begaf sig till påfven. Morgonen derpå erhöll den unge andelige befallning att genast infinna sig i Quirinska palatset, päfvens residens. Här öfverlemnade man honom ett bref till priorn, en påflig vagn körde fram, en påflig lakej bad honom stiga in, och kort derefter stannade vagnen framför klostret. Då han ville träda in, kom guardianen (portvaktaren) emot honom och sade, att priorn gifvit befallning att icke mera släppa honom in i klostret: hvadan han måste bedja honom vända om igen dit, hvarifrån han kommit. Men jag har ett bref till honom., — , Nå så gif mig brefvet!, — Några ögonblick derefter kom priorn ned och bad den unge andelige stiga in, förde honom till sakristian, frågade om han var fastande (nemligen för att kunna lisa messan) påklädde honom med egen hand messhaken, ledsagade honom till kapellet och förblef under hela den tid, messan varade, mycket andäktigt liggande på knä. Efter förrättad messa förklarar den unge mannen priorn sin tacksamhet och ville gå; men privorn nödgar honom att följa sig upp i klostret, der han för honom framsätter en välsmakande frukost. Den unge mannen gör tusende ursäkter och komplimenter; men priorn ber: togliamo i conplimenti, fratelli mio! (låtom oss undvika allt krus, min bror!) serverar och betjenar honom