Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1849, sida 3

beklaga den förlust, hvars sorgliga minne hon här måste fira. Herr de Parfondval promenerade af och an öfver kyrkogården emellan de i gräset gömda vårdarne. — Ahl fru grefvinna, här har man nyheter af flere slag. Bland dem kan räknas skolmästaren, som kommer der med sin dotter. — Med sin dotter! Eleonore? sade madame Parfondval med oro, tänkande på Pierre. — Utan att göra afseende på Pierre Marbaults ringa person; har ni icke mött honom der borta på gröna vägen, der han så ofta plägar promenera? Man skulle kunna säga, att det är en skugga, som vandrar der. — Jag trodde, att han var långt härifrån. — Åh! det var besynnerligt, mumlade dödgräfvaren, kastande en misstrogen blick på grefvinnan. Alla bönder i Bethisy visste, att Amelie hade hyst godhet för Pierre Marbault, såsom de uttryckte sig. Dödgräfvaren hade likväl för mycket takt, för att våga tillägga ett ord mera. Han gjorde straxt sin helsning, och återvände med en betänksam min längre fram åt kyrkogården, mumlande för sig sjelf: Så dum varelse, som jag är, ser jag ändock bättre än herr Parfondval-. Innan han änhu väl hunnit få tag uti sin lia, kom grefven gående till honom.