bidrog att verka på hennes inbillning. Grenarne af persikoträden nedkröktes under tyngden af sina frukter. De frukter, som nedfallit i gräset, spridde höstens ljufva, men dock sorgligt inverkande vällukt, som griper hjertat med en djup och hemlighetsfall svårmodighet. — Min grefve, sade Amelie darrande; räck mig er hand. Jag blir dödssjuk. — Amelie! Hvad vill det säga? Hvilken blekhet! Hvilken nedslagenhet! — Åh! jag tror icke, det är så farligt, återtog hon, sedan hon börjat andas med mera frihet. Det är ingenting farligt; endast dystra minnen. Kunde jag blott gråta, som så många andra, skulle jag ej känna mitt bröst så tungt. — Gråt, Amelie! Gråt! Eder far förtjenar alltför väl att vara begråten. De fortsatte sin väg. När de inkommit på kyrkogården och hunnit till chevalierens hviloplats, föll Amelie på sina knän framför grafvärden; en syn, som hos sjelfve grefven väckte en viss förvåning, genom den rent allvarliga blick, som grefvinnan visade. Dödgräfvaren i Bethisy, som fordom vaktat denna lilla gårds hjordar, höll just på att med sin lia i ett hörn af kyrkogården afskära gräset till foder åt kreaturen. När han fick se Amelie, gick han för att helsa henne och på vanligt sätt