Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1849, sida 1

om oss. Det var värdinnans dotter och en hennes väninna: De frågade Höninghaus hvem det var, som han hade med sig, och då de hade fått veta mitt namn, ville de äfven veta hvem jag var. Jag visste icke rätt hvad jag skulle svara, och sade fördenskull: Ingenting. Men det var det farligaste ord, jag någonsin kunde bruka; ty en menniska, som ingenting är och dock har råd att resa, kan i Italien icke vara något annat, än en engelsk lord. Också makade genast de begge damerna sina stolar helt nära intill min; mörkret och de romerska flickornas medfödda naivitet gaf deras samtal straxt en högst egen vändning. — Jag är aderton år, sade den ena; voch jag är nitton, inföll den andra. Jag kunde just icke hafva något emot att gifta mig, yttrade då N:o 1; men Höninghaus hviskade: För Guds skull, svara icke ett enda ord; ty då affordra de er bums ett äktenskapslöfte. Ställningen var verkligen besynnerlig: framför mig en afgrund och bakom mig två unga, eldiga flickor, som absolut ville gifta sig. Jag tyckte, att höfligheten fordrade ett svar och hade äfven just ett sådant på tungan, då en raket plötsligt uppsteg från S:t Angelo och man ett ögonblick kunde se Peterskyrkan och den vid Tibern krälande ofantliga folkmassan. I samma ögonblick höjde sig tätt invid oss ropet: EvIra Pio nono!, Mina tankar förvillade sig; jag trodde mig vara nere på gatan och hade stor möda att begripa, att det lefve-rop, jag hade hört, kom från ett närgränsande tak. Snart upprepades det dock från tak till tak; Roms befolknings var i osynlig måtto församlad uppe i luften; Evviva Pio nono! rullade som en ofantlig bölja ut öfver verldsstaden; nu antändes fyrverkeriet: en kolossal raketmassa steg, brakande, hväsande, smattrande och upplysande, mot den mörka natthimmeln, liksom för att bringa budskap om, att nu var den förväntade frälsaren verkligen kommen till jorden. — Detta var år 1847. . (Fortsättes).