Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1849, sida 1

CIS I IILN. . UUIIIDCLILS DOKIAMÅ. Å ICII på Säiltt DIUTII:Ö — stade sin dolk långt ifrån sig, ropade Ervivra Pio nono! och sprang åter upp på sitt kusksäte. Äfven vi andra ropade: ,Evviva Pio nonolv och intogo våra platser i vagnarne. Berättelsen låter måhända som ett äfventyr; men det oaktadt är hela händelsen återgifven med daguerreotypisk noggrannhet. Så väl vid detta tillfälle, som säkerligen under hela ifrågavarande tiderymd, var påfven Pius d. IX:des namn den lösen, som församlade Italienarne som vänner och bröder i ett läger; den uppmuntran, med hvilken de styrkte sig till hvarje dags värf — ja, jag tror, att det var deras morgonoch aftonbön och skulle nästan vara frestad antaga, att de helsade sina nyfödda barn med ropet: Evviva Pio nono! och med en välsignelse öfver den helige fadern sänkte sina döde i jordens famnande sköte. Vid denna tidpunkt, en af de skönaste perioder uti Italiens och måhända i hela mensklighetens historia, var påfven i ordets egentliga bemärkelse Guds ståthållare på jorden. Du skall älska påfven öfver all ting, och din nästa såsom dig sjelfy var det bud, som man tycktes hafva gjort till sitt rättesnöre. Påföljande dagen såg jag honom, honom sjelf, påfven, då han bevistade messan i Qurinalska kapellet. Alla kardinalerne begåfvo sig, en och en i sender, upp till thronen, der han satt, och kysste hans hand, efter att förut hafva blifvit rökade med den heliga rökelsen. Jag förstod icke denna ceremoni, som verkställdes sålunda, att en vid kyrkan anställd person trenne gånger svängde rökelsekaret mot hvarje kardinal; men det förekom mig som om de andar, hvilka mot påfven voro fiendtligt sinnade, derigenom skulle förjagas, ungefär på samma sätt som den unge Tobias engel gjorde med Asmodeus, och i denna bemärkelse var ceremonien, såsom bekant är, icke öfverflödig. — Dock jag förbigår de kyrkliga högtidligheterna, festerna, de till påfvens ära anställde larmande, jublande fackeltågen, hvilket allt de vid den tiden utkommande tidningarne visste att omtala, och sammanknyter tråden till min berättelse med en sednare tidpunkt, girandola-aftonen. Det hade egt rum en mängd folkfester, församlingar, m. m., och jag hade blifvit trött af att befinna mig ibland menniskomassan, der, om jag så får uttrycka mig, det kroppsliga allt för mycket framträder och det individuella, det psychiska, försvinner. Ofta påkom mig i trängseln en känsla, som lät mig ana, hvarföre Asiens eröfrare, hvilka alltid i sitt följe hade stora menniskoskaror, blefvo så likgiltiga om menniskolif. Måhända var jag dock icke i stånd att göra mig fullt reda för mina känslor vid åtskilliga dylika tillfällen; men nog af: jag var trött, nedstämd, icke böjd för att ånyo begifva mig ini folkhvimlet, utan blef fördenskull sittande allena i C a fe Luigi, under det att alla mina bekante begåfvo sig ned till Tibern. En tysk konstnär, Höninghaus, gick förbi, såg mig sitta ensam och frågade, hvarföre jag icke gick med ned till festen. Jag sade honom orsaken dertill; han stadnade qvar hos mig och inom kort voro vi fördjupade i ett samtal. Han berättade för mig om Rhen och Disseldorf, der han var född, och jag för honom om Östersjön, der jag hade mitt hem. Då det blef mörkt yttrade Höninghaus: Ni borde dock verkligen se girandolan (fyrverkeriet); jag har varit här så länge och sett dylika saker så ofta; men ni är här måhända för både första och sista gången i hela ert lif. Har ni lust, så vilja vi gå upp på taket af det hus, i hvilket jag bor; derifrån ser man mycket tydligt S:t Ange10. — Detta tillbud emottog jag med glädje, och vi befunno oss snart på det flata taket, sex våningar öfver jorden. I mörkret fattade husets gamla egarinna min hand och sade: Gå icke längre fram, ty då störtar ni ner på gatan; jag skall snart laga, att ni få stolar här upp att sitta på., Inom kort fingo vi äfven, hvad hon hade lofvat. Vi satte oss och fullföljde vårt samtal i det oss omgifvande djupa mörkret. En liten stund derefter öppnades åter luckan; tvenne I damer kamma mad ana otanlan gah satta gig bak