skrefvorna af enskilda lyckans gunstlingar. Hela dalen är likasom besädd med tält och löfhyddor, och det finnes icke en källa, icke en pöl, som icke är kringhvärfd af gräfvande och vaskande guldsökare. Medan vi i går hvilade i skuggan af vårt tält, fingo vi besök af en gammal bäfverjägare vid namn Joe White; han känner Bradley och don Ludvig, sedan deras vistelse vid kusten. Vi bjödo honom dricka kaffe med oss. Joe White kom hit till landet med kapten Sutter, hvars karakter och mod han mycket berömmer; han har berättat oss, huru det gick kaptenen i början. Sedan han utstått månget äfventyr och mången strid I med Indianerna, hafva dessa slutligen upphört att bekriga honom. En stor mingd Indianer har tillochmed uppbört med sitt kringstrykande lefnadssätt och slagit upp sina bopålar under fästets beskydd; understundom jaga de bäfrar för blekansigtenas räkning eller arbeta på åkern. Kaptenen betalar dem med varor och pisco. Bäfverjägaren försäkrade oss, att tennpenningar med kapten Sutters namn cirkulera bland Indianerna, som i utbyte mot dem erhålla varor i Sutters-fort. Efter att en stund hafva lyssnat till bäfverjägarens berättelser om kaptenens äfventyr, ledde Bradley samtalet på trakten vid Bäfverfloden. White försäkrade, att han mycket väl kände trakten och att han hört, det guld der skulle finnas i stor mängd. Vi föreslogo honom att blifva vår vägvisare, hvartill han förklarade sig villig. Han begär för denna tjenst 130 dollars; när man betänker, huru höga priserna på allting äro här i landet, är detta en ganska billig fordran. Men den gamle bäfverjägaren tillstod för oss, det han var sjuk och utledsen vid att springa omkring och traska i vattnet, för att leta efter guld, och att han, långt hellre än att fortfara med detta tröttande arbete, ville göra en utflygt på några dagar till öknen. Efter en vidlyftig rådplägning, hafva vi beslutat resa om Onsdag. Tisdagen den 25:te Juli. Dagen har varit upptagen af våra tillrustningar för resan. Med undantag af mjölet, är nästan hela vårt förråd förtärdt. Vi hafva derpå måst förse oss med ett nytt, men funnit allt i lägret orimligt dyrt, och derför fått åtnöja oss med litet fläsk, rökt oxkött och kaffe, i den förhoppning, att våra gevär skola ersätta bristerna i vårt förråd, emedan vildt lär finnas i mängd uti bäfverdalen. Efter Joe Whites råd skall enhvar af oss bära på sig lifsmedel för 14 dagar och hästarne dessutom bära ett förråd, beräknadt för lika lång tid. I dag på aftonen besökte oss tre personer, som hört talas om vår afresa och ville åtfölja oss. Den ene af dem kallar sig Edvard Story; han är en amerikansk jurist och var under spanska regeringen alkald i Monterey; af de båda andre heter den ene John Dovling, skeppslöjtnant, och den andre Samuel Bradshaw, skeppstimmerman på en amerikansk hvalfiskfångare, hvilka begge för ett par dagar sedan lemnat San Francisco. Advokaten ser mycket erfaren ut och känner stammarnes dialekter; premierlöjtnanten ser äfven ut som en praktisk man, och hvad timmermannen angår, är han den bästa acquisition, man kan tänka sig, för personer, som stå färdiga att våga sig ut i öknen. Förslaget bifölls med nöje. Alla tre hafva hästar, men de båda hvalfiskfångarne, äro, såsom sjömän vanligtvis pläga vara, hufvudyra, när de komma på hästryggen. Onsdagen den 26:te Juli. Vi bröto upp före solens uppgång. Kl. 12 åto vi middag; vi fingo en förträfflig soppa, kokad på harar, som vi skjutit på vägen. Vi hafva mångenstädes sett spår efter hjortar och rådjur. Vägarne äro nästan ofarbara. I afton är det kallt; vi hafva derför upptändt en stor eld af grangrenar. (Fortsättes). FE WfLfL—— 2