nu hafva vi öfverstått detta arbete. (Fortsättes). Utrikes nyheter. I går anlände dansk post af den 22:dre, hamburgerpost af den 19:de och fransk post af den 17:de dennes. Underrättelserna med dessa poster, undantagandes den danska, hafva redan i lördags, till det hufvudsakligaste, i sammandrag blifvit meddelade. Innan vi gå till detaljerne, anse vi oss böra nämna, att republikens proklamering i Rom bekråftar sig. Sednaste numret af I. des dbats, berättar, att denna bekräftelse erhållits uti depescher till franska regeringen, ankomne till Paris den 14:de på aftonen. Proklameringen har egt rum den 9:de dennes kl. 2 efterm, och icke den 8:de, såsom Patrie, uppgifvit. Äfven Moniteur du soir, förmäler, att notisen om republikens proklamering i Rom och påfvens afsättning bekräftar sig. ROMERSKA STATERNA. I det tal, hvarmed inrikesministern Armellini d. 5:te dennes öppnade den konstituerande romerska församlingen, började han med att utropa, att befrielsens verk är fulländadt, att regeringen är stolt öfver att helsa folkets representanter och att hon underkastar sig deras vilja. Derefter fortsatte han som följer: Gud har skapat folken fria; vanärad vare den, som tillägger kronan gudomlig rätt, liksom om Gud kunde motsäga sig sjelf! Låtom oss åter vara Romare; Rom är den heligaste, den mest historiska, den mest gynnade del af Italien, Italiens hjerta. Pius IX beträdde en hederlig bana, men han var icke tillräckligt genomträngd af sin mission; på hvarje steg led han af skrupler och betänkligheter. Påsistone föll han i diplomatiens och reaktionens garn, och han höll sig tillbaka, då oafhängighetskriget kallade. Kampen emellan den konstitutionella och theokratiska principen gjorde hvarje minister omöjlig. Pius IX förstod icke författningen och slutligen utbröt katastrofen den 15:de Nov. Oaktadt påfvens flykt var en kränkning af författningen, utbröt revolutionen blott långsamt; först påfvens protester påskyndade krisen. Det abnorma tillståndet har nu upphört genom sammankallandet af folkets ombud. Under mellantiden har ministeren öfvervunnit alla vanskligheter, trotsat alla hotelser, emedan den visste, att folket var med den, och med folket Gud. I ären den lefvande frukten af våra ansträngningar; vi voro de förste, som tillämpade den allmänna rösträtten i Italien. Den andra frukten af dessa ansträngar skall blifva den italienska konstituerande församlingen. Folket skall bevara sin eröfring i trots af Zucchi och Schweitzarne. Vi hafva 30,000 man på benen och hafva efter Berlins och Wiens exempel organiserat en korps studenter i Rom. Med utlandet är all förbindelse afbruten; vi hafva sympathier i Toskana, och den sardinska regeringen har underhandlat till vår belåtenhet; de vestliga ländernas sympathier saknade vi aldrig. För öfrigt svara vi på alla hotelser genom att bereda oss till krig. Om än de materiella krafterne skulle fattas, så äro dock de moraliske ofantligt stora. I Guds namn kan jag försäkra er, att vår sak skall segra. I sitten här emellan tvenne civilisationers grafvar, kejsarnes och påfvarnes. Resen på dessa grafvar en ny byggnad, och låten edert verk icke stå tillbaka för dödens verk! Invigen edert odödliga arbete i tvenne namn: Italien och folket., Charles Bonaparte, prins af Canino, var den förste, som nämnde republiken i församlingen, i det han, då hans namn uppropades, svarade med ropet: Lefve republiken! Sedan föreslogs ordentligen af general Garibaldi, att republiken skulle proklameras. Ministern Sterbini tillrådde, att gå mera formelt till väga och att börja med fullmakternes pröfning. Men Garibaldi och Canino satte sig emot detta, som de kallade toma formaliteter. Deras mening har segrat, ty republikens proklamering och påfvens afsättning blefvo beslutade, om icke i det första, dock i ett af de nästpåföljande mötena. Man menar, att regeringsmakten i Rom blir uppdragen antingen åt en president — Canino — eller 3 konsuler, som sannolikligen blifva: Sturbinetti, Camerata och Rusioni. Sakernes nya ordning har åstadkommit en ny delning af partierna. Pater Ventura med slera vilja, att icke den romerska, utan den italienska konstituerande församlingen skulle bestämma påfvens öde. Samma mening synes äfven vara delad af Mamiani och ministern Sterbini. ÄÅtminstone angripa deras organer inom tidningspressen, Epocha och Contemporaneo, Canino häftigt för hans excentriska meningar. I. des Debats korrespondent, som dock är påtagligen partisk emot Romarne, påstår, att mini