kert värre. Under stormdagar synes koleran fordra färre offer af sjuka och döda. Man tror sig hafva funnit ledtråden till kolerans ankomst. Man erinrar sig, att en skeppare Boie kom hit, något före jul, från en kolerasmittad ort och hade ett koleralik ombord. Detta begrofs i stillhet på kyrkogården vid Sandviksvägen. Den nattväktarehustru, som först blef angripen och dog, skall hafva varit dotter till den ombord på Boies fartyg varande kocken. Man hoppas, att vår polis skall kunna få saken utredd, enär nattväktaren antingen är på bättringsväg eller utskrifven såsom frisk. Läkarne hafva yttrat, att sjukdomen är mycket smittosam den låter sig sällan nöja med ett offer, när den engång inkommit i ett hus. Här tro vi, att smittan blifvit mycket utbredd derigenom, att de, som burit sjuka och döda, haft tillåtelse att gå omkring i privata ärenden i staden; på detta sätt kom koleran till Laxevaag. Till Sandviken kom den med ett barn, hvars föräldrar dött i farsoten och som skickades till sina slägtingar derstädes. Det berättas, att smittan fortplantas genom beröring af kläder och sänghalm efter de sjuka. Man vill tillochmed påstå, att sänghalm från staden drifvits med sunnanvinden till Hammers pastorat, och att en flicka som gått ned till stranden, för att upptaga den landdrifna halmen, dött i koleräsymptomer och tagit ett par offer med sig. Det anmärkes, att ingen af den enstaka belägna gårdens folk stått i beröring med stadsboar eller grannar på längre tid. Bergen är för öfrigt icke likt sig sjelft; handel och affärer hafva afstadnat, och i hamnen ligga endast några få skepp och nästan inga jakter. Sillpriset har nu stigit till 2 Spd. för tunnan af färsk sill.