Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1849, sida 1

längre bort sitta förrymda negerslafvar och samtala med all den munvighet, som är deras race egen, under det de skaka på sina ulliga hufvuden eller skratta, så att munnen öppnar sig ända upp emot öronen och blottar tvenne rader beundransvärdt vackra, hvita tänder. På vår spatsertur upptäckte vi ett ovanligt stort tält, sammansatt af två eller tre andra; det är ett kapell, hvari en stor menniskomassa var samlad, för att höra en missionär från nya England. Den 5:te Juni. Vi hafva arbetat med ifver hela dagen, gräft och vaskat, och fått en rätt god afkastning. Nu hoppas jag, att jag ändtligen lagt grunden till min lycka, och tackar Gud härför af hela mitt hjerta. Jag har haft olycka nog med mig under mitt fordna kringflackande i verlden; ordspråket, som säger, att ingen mossa vexer på den sten, som rullar, har mitt öde fullkomligt besannat. Nu deremot har jag goda utsigter, och det är mitt fasta beslut att använda alla mina krafter, uppbjuda all min förmåga, för att förverkliga dem. Bradley och jag hafva i dag arbetat vid hvarandras sida och varit rätt lyckliga; han har samlat för 50 dollars och jag för 44. Men vårt sätt att arbeta är onekligen barbariskt, och ryggen blir likasom sönderbråkad, emedan vi stå böjda hela dagen. Jag har derför föreslagit, att vi om möjligt borde söka anskaffa en vagga; den skulle visserligen blifva dyr; men penningarne vore likväl väl använda. Vid middagsbordet antogs mitt förslag enhälligt, och tillika beslöts, att om det ej vore möjligt att få någon för penningar, visjelfva skulle försöka göra en. Under dagens lopp har en mängd menniskor ankommit hit från Sutters fort. Bradley är bekant med tvenne af nykomlingarne; den. ene är en hr Biggs, som för några dagar sedan var kommissionär i San Francisco; den andre är en fransk Kanadensare, vid namn Lacosse, som nyligen nedsatt sig i Californien. De hafva gillat vårt förslag att förena sig med oss. Fortfar det att till denna grad hitströmma menniskor, och stiga priserna på lifsmedel, såsom de hitintills gjort, med hvarje dag, så blir det inom kort fördelaktigare att uppsätta en handelsbutik än att handtera spaden och hålla vaggan i rörelse. Hvad som förvånar mig, är den säkerhet, som herrskar på ett ställe, som ligger så aflägsnadt från all civilisation, och hvarest det aldrig kan komma i fråga, att någon lag skulle herrska. Man hör aldrig omtalas något angrepp hvarken på person eller egendom. Tjufveri och röfveri skulle säkerligen också utan omständigheter blifva bestraffade med en kula för pannan. ! Söndagen den II:te Juni. Det är nästan åtta dagar sedan jag skref i min dagbok. Då vii Tisdags icke kunde få köpa någon vagga, började vi sjelfva att förfärdiga tvenne. Det besvärligaste för oss var att få virke till dem; vi måste betala 70 dollars för det, och samma summa begärde en timmerman, som vi anmodat hjelpa oss vid vårt arbete. Ehuru båda machinerna äro något klumpiga, hafva de likväl visat sig vara ändamålsenliga. Att arbeta med dem är mera inbringande och långt mindre tröttsamt. Söndagen den 18:de Juni. Den sistförflutna veckan liknar helt och hållet den föregående, endast med undantag deraf, att vinsten af vårt arbete varit långt större. Vi hafva hvarje dag insamlat ungefär 32 lod (inemot 1600 francs). Vaggornas antal stiger med hvarje dag, och likväl tyckes icke mängden af dem, som arbeta på det gamla sättet, aftaga; orsaken är den, att det hvarje ögonblick anländer nykomlingar från kusten. I I Thorsdags besökte oss en herr Larkin, som reser i nordamerikanska regeringens ärender. Han tillbragte natten i vårt tält och reste dagen derefter. Han har meddelat oss intressanta nyheter från San Francisco. Mer än tvåtredjedelar af husen stå tomma. Största delen af skeppen, som ligga för ankar i bugten, äro öfvergifna af sina besättningar. På ett skepp, som ankommit från Sandwichsöarne, var kaptenen alldeles ensam. På vägen hade herr Larkin träffat en annan kapten, som i spetsen för sitt manskap drog till gula