Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1849, sida 2

icke att du just skall störta dig i hans famn; men glöm icke, att jag lofvat honom din hand. Amelie bortvände sitt ansigte, för att dölja en tår. — Låt oss då äta; sade hon suckande. Hon steg upp, gick ut i köket och derifrån genom förstugudörren ut på den lilla landtliga trappan. Hon behöfde andas den fria luften, för att icke falla alldeles afdånad; men snart inkom hon åter och satte sig till bords, som vanligt. Öm natten bad hon Gud, och sof knappast någon stund. Bittida om morgonen klädde hon sig och sade till Ursule, att hon skulle gå och plocka persikor i trädgården. Denna trädgård var en jordbit omgifven af syrenhäckar, vid ändan af den gamla slottsparken, nära fiskdammen. Det var der som hon första gången sett Pierre Marbault. Ilan hade satt sig att hvila på vägkanten, efter återkomsten från en liten resa. Amelie befann sig på andra sidan om häcken. Det var en Oktober-afton. Jagthundarne skällde på ängen; skördemännen sjöngo glädtigt i vingårdarne. Solen, i sin nedgång spridde en högtidlig glans öfver berg och dalar. Pierre Marbault och Amelie talade nästan ingenting vid hvarandra; men de förstodo hvarandra, utan att tala. Amelie var skön, enkel och förtjusande. Pierre Marbault, ehuru son till en af dessa gam