Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1849, sida 2

— Nej, min far; jag har icke glömt Pierre Marbault. Hans kärlek har alls icke förnärmat mig, ty ni kan ej annat än tillstå för er sjelf, att denne aktningsvärde yngling icke har något annat fel i edra ögon, än det, att han är son till en skolmästare. Jar har ingenting emot, att man är en grefve; men hvarför skulle jag ej våga säga er, att jag framför allt gör afseende på att man är en menniska? För det att han ej blifvit född uti ett slott, tror ni väl att han derför är mindre ädel till sina känslor och tänkesätt? Gud är en god fader, som icke frågar efter den stora vapenboken. — Du vill således låta mig dö af grämelse? — Min far! Jag är färdig att lyda er. Grefve Parfondval har edert löfte; han har också mitt. Jag är mer än lycklig att kunna gifva tillkänna genom min lydnad allt hvad jag är skyldig edert hjerta. Jag skall aldrig förmycket kunna betala min skuld. — Kom hit! kom hit! låt mig omfamna dig! Du skall glömma denna slyngel, som du icke kan älska, men som du hyllar, för att sätta mig i vrede. Det hör till saken, att man skall hämnas, när man är qvinna, Låt oss nu äta i den trefligaste sinnesstämning i verlden. I morgon kommer grefven, för att bedja dig villfara hans önskan. Var då vänlig emot honom. Jag begär