Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1849, sida 2

la skolmästare, hvilkas kunskap var — — — dmcka och sjunga på kyrkomanr, kunde med full rättvisa passera för en själfull och utmärkt yngling. Det tillhör sanningen att säga, att han icke hemtat alla sina kunskaper i fadrens skola. Ortens pastor, som på hans panna tyckt sig förmärka snillets prägel, hade velat gifva honom undervisning i historien och latinet. Med ett vackert och insigtsfullt utseende, med den kunskap pastorn kunnat gifva, hade den stackars Pierre Marbault dock knappt kommit längre. Han hade tillbragt någon tid i Paris, i en målares atelier, i den tro, att han kunde blifva konstnär, emedan han hade ett hjerta, som satt på sitt rätta ställe; men hans hand hade ej velat motsvara hans begrepp, eller rätt återgifva hans idse. Efter några månader, tillbragta under fattigdom och modlöshet, i ett uselt kyffe, hade han åter begifvit sig på landet. Sedan tre å fyra år väntade han, enligt sitt eget sätt att uttrycka sig, ett lägligt tillfälle, för att sätta sig i gång. Amelie hade emellertid fått smak för att gå i trädgården. Pierre Marbault å sin sida tillbragte ingen enda dag, utan att gå och se solen i dess nedgång, i hvilket ändamål han gerna besökte den gröna gräsbeväxta vägen. Men än ett år gick på detta sätt till ända; och de promenader, som han under tiden företagit, slutade dermed, att han plockade blommor i syrenhäcken,