Beatrix. Roman från Konungadömets tid af Arsene Houssaye. (Fri öfversättning.) Ä (Forts. från N:o 43.) — Är det då så svårt att vänja sig vid lyekan? — Ack, min älskade Amelie! Om du visste, huru mycket jag dag efter annan lidit vid att se alla mina förhoppningar falla, se mig fattig när du står här, för att ärfva min fattigdom ! Ty, med ett ord, om Jag: doge, hvad skulle väl blifva utaf dig? — Ni vet ganska väl, min far, att min äregirighet inskränker sig till att älska er, och att lefva af en smula sol och frihet. Om jag blefve fru grefvinna Parfondval, skulle jag väl då blifva mera säll? Chevalieren gick emot sin dotter, stampande af vrede. — Amelie, Amelie! Min slägts blod kan således ej komma ditt hjerta att klappa! Ack, olyckliga dotter! Jag känner din olycksfulla blinahet. Amelie, du har då icke kunnat glömma Pierre Marbault, denna oborstade lymmel, som jag fördrifvit från mitt slott! Hvad! Du blef då icke förnärmad, när du insåg, att han vågat hafva begär till din hand? Amelie betraktade sin far med en sorgsen blick, och svarade efter någon tystnad: