Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1849, sida 1

VM, fLIr 2 UUlllpbslltåt8 KURSER: DLILI PE TIER — OO ENE m————— utkommit något så infernaliskt sedeförderfvande opus, som ifrågavarande brochyr, och vi äro i sanning tvehogsne om, hvem som är mest klandervärd: författaren, ur hvars orena fantasi det flutit, boktryckaren, som utgifvit detsamma, eller tryckfrihetens väktare, som tillåtit dess spridande bland allmänheten. Det ser, för att döma af förra afdelningens titelblad, tillochmed ut som om det vore andra gången Hr justitiestatsministerns i i Upsala varande ombud, hvad beträffar denna osedliga produkt, glömt att uppfylla sin pligt, alldenstund å det befinnas orden: Ny Upplaga. v Huru förklara en dylik pligtförgätenhet af en man, som måhända tillochmed är en af lärarne vid rikets första högskola? — Hos författaren kan det vara grof lättsinnighet och hos boktryckaren smutsig vinningslystnad, hvilka legat till grund för brochyrens utgifvande; men hos justitiestatsministerns ombud bör icke något af dessa oädla motiver få antagas hafva medverkat till dess spridande. Men hvilket då? Sannerligen vi kunna besvara denna fråga. Det är icke nog med det sedeslöshetens gift, som hvarje ord i denna brochyr i sig sjelf innehåller; nej, författaren har. gått så långt i fräckhet, att han i tvenne ,förord, uttryckligen rekommenderat sitt opus såsom godt, uppbyggligt och läsvärdt. För den klassiska formens skull, menar han, bör den sedeförderfvande anda, som genomgår det hela, ej blott ursäktas, utan värderas, Det är gift i gyllne skål,, som han bjuder landets söner och döttrar, och derföre bör en rättvis kritik anse hans produkt såsom förtjenstfull. Längre tro vi näppeligen att någon kan drifva oförskämdheten; mera uppenbart kunna ej moralitet och sedlighet hånas, och dock påstår utgifvaren, i förordet N:o 1, att ifrågavarande vskaldestycke lika litet kan såra sedligheten, som j,en skrift i anatomien, der så väl det ena som det ,andra finnes beskrifvet., k Odet till allas Moder, uppgifves i förordet vara författadt af en stor skald, som en gång öfverlemnade det till utgifvaren, , med löfsnte att, som han aldrig önskade det tryckt bland sina Samlade Dikter, få efter hans död göra Ödet bruk deraf, som han (utgifvaren) ville, och han har nu, ,dock under anonymitetens slöja , , visat allmänheten, huru han begagnat sig af denna tillåtelse, om neml. någon sådan någonsin blifvit gifven, och ej hela berättelsen om poömets öfverlemnande är en lika nedrig dikt, som hela det s. k. skaldestycket är osedligt. Orsaken till brochyrens tillkomst säger utgifvaren vara den, att ,den vördade Allmänheten blir så ofta afspisad (?) med jeremiader och annan olåt, att den väl någon gång torde behöfva uppfriska sin fanitasi med smakligare (?!!) dessert; hvadan det vore alltför egoistiskt (sic!) handladt att behålla rallt för sig sjelf, och icke meddela denna läckerbit (!!!) helst skaldernas mest lyckliga invspirationer ofta af en falsk blygsamhet, (någon sådan har åtminstone utgifvaren icke varit generad af) oblifvit undangömda både för samtiden och efterverlden. Efter att sålunda hafva redogjort för motiverna till brochyrens tillkomst adresserar sig den värde utgifvaren till fäderneslandets -Unge Män, och -Sköna Damer med uppmaning att läsa och begrunda den stora skaldens ode. Damerna uppmanar han tillochmed att läsa det utan rodnadv, emedan edet är skrifvet till deras åra. — Ännu en gång: är det möjligt att drifva fräckheten och oförskämdheten längre, eller att mera uppenbart håna blygsamhetens och sedlighetens enklaste bud och fordringar?! ,Odet till allas Fader, uppgifves vara författadt af en skaldinna, hvilket naturligtvis är en osanning af gröfsta art. Så djupt, som till författande af ett dylikt poåm, tro vi icke att någon ,skaldinna, vore hon än ett spinnhushjon, är i stånd att sjunka. Det är en mans smutsiga, af rusdrycker omtöcknade fantasi förbehållet att producera slika, den rå, djuriska sinnligheten förgudande snillealster; det är ett sådant i osedlighetens dy sig vältrande subjekt förbehållet att