Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1849, sida 1

domsfri. Visserligen har hon också en viss anstrykning af sparsamhetslust, men den träffar aldrig andra än sådana, som den bör träffa, t. ex. fattiga skolmästare, män eller qvinnor, som tillbragt sin lifstid med det trälaktiga värfvet: barns undervisning, och som derföre få en oafkortad äreskänk af 33 rdr 16 sk., personer, som vågat lifvet för att rädda andra personers lif och belönas med en silfverpenning af en slants storlek 0. 8. v., ty hvem bad dem egna sig åt värf, som ha så litet värde? Deremot bör det erkännas, att vår regering ser sakerna i stort, och att hon, så snart fråga är om stora summor, icke röjer något otidigt gnideri med statens medel. Bevis derpå äro dess propositioner till Rikets Ständer och den ordinarie riksstaten samt extra statsregleringen, hvaraf den förra på de sista fyra åren ökats med ungefär så mycket som den minskats mellan de förut nämnda 32 åren af fördomarnas välde, eller 1,172,030 rdr. Vi vilja icke ens tala om de liberala principer, som utveckla sig i den extra statsregleringen, en sak lika okänd för den inskränkta forntiden, som sjelfva ordet: liberalism i styrelsegrundsatser. I ingenting har likväl denna fördomsfrihet så uttalat sig som i frågan om nationalmusei-byggnaden. Gustaf III ansåg i sin enfald hufvudsaken vara att uppmuntra konstens idkare och skaffa landet konstskatter. Gud vet om han för det sistnämnda ändamålet hade råd att använda mer än 100,000 rdr. Vår reformerande tid ser frågan från en högre ståndpunkt och har funnit hufvudsaken vara att bygga ett palats åt konstskatterna, hvartill hon begärt 500,000 rdr. Kan man neka att proportionen är riktigt iagttagen? Detta ämne företer så mångfaldiga sidor, att vi en gång längre fram skola taga det något närmare i skärskådande. För närvarande vilja vi blott antyda en enda deraf. Regeringen hade begärt och erhållit 500, 000 rdr för Museibyggnaden. Fyra år efter sedan anslaget ficks, lärer man nu äfven fått ett kostnadsförslag. Hvar och en annan skulle ha börjat med ett sådant, och hvarje annan statsrepresentation, än den Svenska af 1844, skulle också förr, än hon beviljade något, hafva velat veta, hvar byggnaden skulle stå och hvad den ungefär skulle komma att kosta. Men sådant hade varit alltför trivialt. Nu har det likväl befunnits, att kostnadsförslaget utvisar ett belopp af 720,000 rtdr. Den, som har det aldra minsta begrepp om våra officiella kostnadsförslag, vet att detta vill säga omkring 2 millioner. Vi skola likväl vara ytterst billiga och nedsätta summan till blott en million. Under sådana förhållanden skulle en styrelse af gamla verlden hafva resonnerat så här: vi hafva blott en half millions anslag; således skulle byggnaden antingen lemnas halffärdig eller ständerna tvingas att för skam skull bevilja anslaget två gånger. Följaktligen måste vi inställa arbetet tilldess vi fått inhämta deras tanka. — Men ännu en gång: vår regering är fördomsfri och sätter sig öfver alla sådana betänkligheter, som skulle verka på en vanlig styrelse, hvarföre vi också se annonseras om lefverans af materialier till denna byggnad, hvilken i vår lär komma att börja. När den slutar vet ingen. — Naågot mer härom en annan gång.