Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1849, sida 3

I det chevalieren sade dessa ord för sig sjelf, steg han genom gärdsporten. Der blef han anhållen af en förbigående gårdsdrång, som ville berätta honom; att hästarne ingenting hade att äta. — Jaså! Gå då och gif dem klöfver, luzern och hafre, eller dylikt. — Men, herrn vet väl, att det icke finns något mera i ladan. — Hvad vill det säga, din lymmel? alla ladorna i distriktet — Men i detta ögonblick återkom chevalieren från höjden af sina drömmar och insåg, att han pratat i vädret. — I morgon skall du få vidaresvar; sade han till tjenaren. Jag har icke tid mera i dag. Han kastade en vänlig blick på slottets ruiner, och begaf sig tili trappan af en liten hufvudbyggnad med det mest modesta utseende, som under bättre tider hade varit herrarne Bethisys boning. I brist på medel att återuppbygga slottet, hade den stackars chevalieren, anspråkslös i allt, funnit sig vid att bo der, hvarest förr hans arrendator bott. Kastande en hastig blick på förstugan, som på en gång var kök och matsal, var han just i begrepp att ingå i närmast intill belägna rum, som var hans dotters kammare, när han i detsamma blef varse Amalie sittande vid ett hörn intill spisen, lik en annan Cendrillon. Hennes sällskap utgjordes af en storvext, frisk