Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1849, sida 2

Han förband sig närmare med chevalieren, gick med honom på jagt, och, fastän han gjort ett löfte att aldrig gifta sig, dröjde han icke länge med att begära mademoiselle Amelie de Bethisyes hand. — Min dotters hand! utropade chevalieren med glädje. Min bäste grefve! allt hvad jag eger tillhör er. Detta passerade en dag, då de voro på jagt. Om aftonen återkom den gamle chevalieren i en glad sinnesstämning till sin lilla försallne gård, som icke hade något mera qvar af ett herregårdslikt utseende, än ett dufslag, som hängde på ett af de gamla småtornen till slottet Bethisy. — Hvilken stor lycka! sade han för sig sjelf, när han beträdde den gröna marken på den fordna vägen till gården, som eljest numera trampades endast af gårdens kreatur. Gref Parfondval är en galant man. Han har femtiotusen livres i årlig inkomst. Nu skall min dotter ändtligen komma att intaga sin rätta plats i verlden. Hvem vet? Hon är ju så skön och så god! Af pur ömhet för hennes gamle far, skulle det kanske en dag falla henne in, att åter uppbygga dessa ruiner, åter plantera denna all, hvaraf man gjort en äng, åter uppföra barriererna till denna park, af hvilken man nu uppkastat ett land för rödbetors plantering.