Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1849, sida 2

——— — —. ———— jan, eller, om man vill, inledningen till denna roman. Omkring första året efter restaurationen hade grefve Parfondval — just densamme, som här dikterat sitt testamente — i afsigt att, efter en ungdom af stormig fältlefnad, draga sig tillbaka från verlden, köpt en landtegendom i Bourbonnais. Parfondval var en grefve från kejsartiden, hvilken vunnit sitt adelskap på slagtfältet, engagerad vid Napoleons generalstab. Efter några obehagligheter vid Ludvig NXVIII:s hof, beslöt han att lefva på landet, nästan i enslighet, med de förströelser, som studierna och jagten erbjuda. Bland hans grannar på landet befann sig en chevalier de Bethisy, en fattig adelsman, ruinerad sedan revolutionen. Han lefde der, liksom en bonde, af den ganska variabla inkomsten utaf en liten gård, i hvars magra jord han odlade mindre hvete än korn, mera ogräs än hvete. Den stackars chevalieren egde likväl hos sig en verklig lycka, som hjelpte honom att bära hans lefnads mindre sälla dagar. Denna lycka var hans dotter, som var ung ännu, skön och ett mönster af behag, dygd och undergifvenhet. Grefve Parfondval behöfde ej mer än endast några gånger se Amelie, för att med en nästan broderlig känsla fatta kärlek till denna sköna flicka, som skulle så der förblomstra i skuggan