Beatrix. Roman från Konungadömets tid af Arsene Houssaye. (Fri öfversättning.) (Forts. från N:o 41.) Den person, som nyligen dikterat sitt testamente, låg på en stor qvadratformig buldanssäng, omgifven af rödt sidensparlakan, kantadt med gulåfransar. Notarien gick fram till ett litet bord, öfverströdt med papper, på hvilket brunno tvenne vaxljus i stakar af silfver. Omkring detta bord sutto redan tvenne vittnen med ett allvarsamt utseende. Desse voro tvenne landtmän och en rättsbetjent. I spiseln brann en brasa, likasom det varit den vackraste vinterdag. En allegorisk pendyl, som påminde om Prudhons tafla, Amor förföljande Muserna, visade kl. till 8. Maurice helsade på den sjuke. Denne var en gubbe, hvars hvita hår och långa gråa skägg gåfvo honom ett vördnadsvärdt utseende. — Hvar är min dotter? frågade han, böjande sitt hufvud mot Maurice. Den sjukes dotter hade stått vid kammarfönstret, när Maurice visat sig vid portalen. Just hon hade skickat till hans möte notarien, som en timma förgäfves väntat på ett vittne. Då hon snart fick se en person ankomma i sällskap med en qvinna, hade hon gått in i sin kammare, för