Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1849, sida 3

Rättegångs-och Polissaker. En mansperson, Anders Johansson Orre, hade af polisfiskalen, hr häradshöfdingen H. Hansson, den 17:de dennes blifvit anhållen och hos poliskammaren inställd, för det han, hitkommen för några dagar sedan, sysslolöst kringstrukit samt innehaft och gagnat, såsom prestbevis och orlofssedel, tvenne papper, det ena dateradt: Hjerpås d. S:de Febr. 1849 och undertocknadt Ol: Sylvn P. L., och det andra Orreslätt den D2a:de Okt. 1848 och underskrifvet Bengt Larsson, hvilka bevis befunnits alldeles falska och tydligen synts skrifna af en och samma hand. Vid med Orre anstäldt förhör hade han uppgifvit sig vara född den 1:ste Febr. 1813 på hemmanet Orreslätt i Hjerpås socken af Kållands härad och af samma häradsrätt hafva blifvit dömd för första resan stöld och edsörebrott, samt efter 16 månaders arbete å Malmö f ästning, den 24:de Augusti. sistlidet år, af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Mariestad ställd på fri fot, för att inom viss, längesedan försuten tid, skaffa sig laga försvar. Och då han, i sådant afseende, eller åtminstone för att möjligen erhålla arbetsf örtjenst, för någon tid sedan skolat begifva sig till denna ort, men varit i saknad af fördelaktigare besked om sin person, än dem han på laglig väg kunde sig förskaffa, hade Lejonet hulpit Orren från förlägenheten dter ut på lek, i sä mätto nemligen, som en gammal nära prestgården Hjerpås boende betjent, vid namn Leo, skrifvit de nu af polisen anhållne falska bevisen, dem Orre erkände sig hafva dels för en målare Jakobsson, och dels för Polisuppsyningsmannen Johannes Jönsson uppvisat. Foliskammaren förviste målets fullföljd till stadens kämnersrätt, samt förpassade Anders Johansson Orre till stadshäktet— En gammal, efter utseendet beskedlig och trovärdig bryggaredräng, som för några dagar sedan af polisen tilltalades för fylleri, uppgaf, zedan ett och annat emot houom afhördt vittne förmält honom, i åtalade tillfället, hafva synts något osäker på foten, att han (svarande) stundom vore vacklande i sin gång, hvilket härrörde af ett erhållet, ännu öppet, större och djupt sår, förorsakadt genom menniskobett, för något år sedan, då en person, med hvilken han kommit i gräl, bitit honom i ena låret, så att svaranden deraf ännu hade mycket mehn. Om denna uppgift verkligen eger grund, hvilket icke gerna må betviflas, enär drängen, såsom bevis på sanningen deraf, skall åberopat vittsord af en i poliskammaren närvarande gevaldiger, som skulle känna till förhållandet; så är det ganska nedslående för mensklig . känsla, att ett sådant ursinnigt tilltag kan hafva egt rum. Bland pannibalerne i urskogarne på Marguesasöarne hade det varit på sin plats. — Vår lag förmår dock, att skadedjur böra utrotas och okynnegfå sättas i band; — och den, som på nämnde djuriska sätt ofredar sin nästa, borde sannerligen icke få försona sin blodtörstiga illska endast med några lumpna böter.