Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 februari 1849, sida 1

L— ker aa:-ea.e... Denna löjlighet kostar imellertid, utom en del af den persons moraliska värde, som låter sig deraf frestas, äfven en kontant penningeafgift till konsistorium eller konsistoriinotarien för fallmaktens lösen, hvilken kunde vida bättre användas. Det är oförsvarligt af biskopar och konsistorier, att, i stället för att inför regering och ständer framhålla adjunkternes och komministrarnes tryckande belägenhet i både ekonomiska och kyrkliga afseenden, i stället för att uppgifva något förslag till förbättrande af deras ställning i samhället, och en billigare och mera rättvis befordran inom kyrkan, på detta sätt väcka och smickra deras fåfänga, ännu mera öka deras utgifter och beskatta deras förut nog knappa kassa, Hela inrättningen förekommer derföre refer. på samma sätt, som om en fabrikant i en af Englands större fabriksstäder, der arbetarne äro mera tryckta än i andra länder, hugsvalade dem i sitt betryck och afspisade deras rättvisa anspråk på en jemnare fördelning af arbetsvinsten dermed, att han inrättade en orden, i hvilken den, som drog hjulet fick namn, heder och värdighet af spinna— re, och den, som spann, namn, heder och värdighet af väfvare, och så ända upp till arbetschefen eller entreprenören, hvilkens namn, heder och värdighet dock blefve oantastad. Att menniskor äro fåfänga, må förlåtas dem; men att andra menniskor gifvas, som begagna sina medmenniskors fåfänga till vinnande af sina ändamål — är oförlåtligt. Refer. förlåter gerna adjunkterne och komministrarne i Götheborgs och andra stift, der denna inrättning är gällande, att de, emottaga sina konsistoriella titlar och dermed än ytterligare taga på hand, att de äro biskopens och konsistorii, ej Kristi och kyrkans tjenare; men han kan aldrig förlåta, d. v. s. gilla, besagde biskopars och konsistoriers tilltag, att genom denna inrättning ännu mera, än som, Gud bättre, förut är fallet, förverldsliga det heliga och höga embete, som är ett af medlen för Guds Andas verksamhet bland menniskor. Kunde det ej vara nog, att biskopar och äfven någon gång konsistoriernas medlemmar behängas med prydnader och utmärkas med namn af den verldsliga makten: vill man äfven förderfva och i sina hjertrötter smitta det s. k. lägre presterskapet, kyrkans sista och nästan enda hopp, med samma onda, hvaraf det s. k. högre presterskapet i sekler lidit! Kunna icke åtminstone dessa adjunkter och komministrar, oförvillade af slärdens glitter, oanfäktade af den verldsliga ärans frestelser, i lugn och frid få sköta sitt heliga och ansvarsfulla kall, utan andra utmärkelser, än dem, som ett godt samvete och åhörares kärlek och aktning gifva? Måtte konsistorium i Götheborg och alla andra, som vidtagit samma förderfliga, dels beklagade, dels förlöjligade åtgärder till uppväckande af rang-och titel-sjuka hos det lägre presterkapet, betänka detta och snart göra en ända på en inrättning, hvilken gör dem sjelfva lika liten heder, som dem, hvilka genom denna inrättning hugnas med nvice pastors namn, heder och värlighet. —— ——