Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 februari 1849, sida 1

Vice pastors namn, heder och värdighet. (Med anledning af de sista v. pastors-utnämningarne i Götheborgs stift.) Titulatur-farsoten har äfven besmittat kyrkan. Från biskopar med serafimer-ordens prydnader och utmärkande namn till s. m. adjunkter med ,v. pastors namn, heder och värdighet, är ingen af kyrkans tjenare mera fri från denna smitta. Det felas blott, att spögubbar bevärdigas med klockares namn och heder; samt klockare med s. m. adjunkters: så är allt tärdigt, som hörer till ett fullkomligt förstörande af den anda och det lif, som egentligen tillkommer den stiftelses tjenare, hvilkas ,rike icke är af denna verlden., Då man läser från vissa stift: det och det året, den och den dagen ,har M. V. Consistorium meddelat vice pastors namn, heder och värdighet åt komministern N. N. eller adjunkten N. N., — vet man icke; antingen man skall beklaga eller bele det konsistorium, som åt denna barnsliga fåfänga, åt detta tanklösa hugskott lånat sig som verktyg. Löjet är, åtminstone i de stift, der denna barnslighet ej vunnit burskap, det allmännaste intrycket af annonserna om , vice pastors namn, heder och värdighet., förra beklagande intrycket, mest uppväckes inom stiften sjelfva, der denna art af titulatur-sjuka uppkommit, åtminstone bland alla tänkande. Hvad som är visst och säkert, är, att det icke varit någon sann kyrkans man, som först kommit upp med denna, på samma gång om den gröfsta enfald och den barnsligaste fåfänga vittnande inrättning. I sig sjelf är det visserligen lika rigtigt att utnämna en hederlig, med röst begåfvad spögubbe till klockare och belägga en för musiken något fallen orgeltrampare med inamn, heder och värdighet, af orgelnist, som att kalla dem för prostar, hofpredikanter, hofkamrerare, kammarherrar, kammarjunkare, kammartjenare m. m., som icke äro det. Men ändå, — om det är vanan eller något annat, som gör det, — förefaller det löjligare, att i lägre tjenste-grader införa titulatur-väsendet. Betraktas nu närmare det slag af titlar, som blifvit föremål för denna uppsats, skola vi äfven finna, huru illa de bära sig i verkligheten, ja, om möjligt sämre, än andra mera allmänt antagna titlar. Allmogen och flertalet af lekmän äro från barndomen vande att kalla alla extraordinarie prester, till hvilka äfven kunna räknas komministrarne, med namnen magister, eller !pastor. Hvartill tjenar det då att utdela fullmakt på ett namn, som man redan förut äger? Och huru kan en komminister finna sig smickrad af att kallas Hr pastor,, då han med detta namn ej får förstå , kyrkoherde, ? Enfalden, som konsistorierna bevisat genom denna inrättning, ligger just deri, att de skapat en titel på ett främmande språk, hvilken de ej låta gälla på modersmålet. Hade de i stället sagt så: Hvarje utmärkt adjunkt må bära namn, heder och värdighet af komminister; och, hvarje utmärkt komminister namn, heder och värdighet afkyrkoherde-; så hade om denna inrättning icke varit något annat att anmärka, än hvåd som kan anmärkas om allt titulatur-väsende inom kyrkan: den hade da blott varit ett prof på fåfänMen i sin nuvarande gestalt är den dessutom ett bevis på grof tanklöshet, ga, rang-och titel-sjuka. bristande takt och aktgifvenhet på sakens verkliga förhållande. äfven ett form-fel. saken, det löjliga i formen. Refer. är böjd att tro, att det Den är ej blott ett sal-, utan Det beplagansvärda ligger i