de sig på hästarne och styrde ganska lugnt af åt dammen vid Commelles. — Denna gång, sade Maurice, illa döljande sin förtret och sättande sig på marken; denna gång skola vi se, min herr Prins, hvilkendera af oss båda som behåller platsen. Jag anser er vara alltför mycket gentelman, för att vid detta tillfälle hafva glömt vapen. — Vi kunna ju råkas en annan gång; sade Prinsen. Men i dag har jag ej något annat skäl att gifva er. Ni har icke mer än tre timmars väg till Chantilly eller Luzarches. I sällskap med madame blir vägen beströdd med rosor. Jag råder er likväl att sätta er i gång; ty, som ni ser, solen är nära nedgången. För öfrigt lemnar jag er min jägare, för att kunna rekognoscera terrängen. Maurice rasade. Han stampade på gräsvallen och sökte fatta Prinsens häst i tygeln. Men när han sedan kastade sina ögon på jägaren, kunde han ej hindra sig ifrån att le åt den stackars menniskans nedslagna utseende, förorsakadt naturligtvis deraf, att han stått beständigt bakpå kaleschen, trogen sin post, och fruktande än utbrott af elakt humör hos Prinsen, än hos Maurice. — Se så! du store kamel, sade Beatrix till honom. Gå nu antingen åstad och drag åkdonet, eller slå ned fotsteget åt mig.