Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1849, sida 2

.91A —————— — — — —— —————— — visst icke, madame; svarade Prinsen. Nej, var ni utan bekymmer. Skulle jag väl taga någon ting för allvar, när jag är i så godt sällskap! Saken är nu helt simpelt den: jag vill tala tvenne ord med er ensam, och jag skall också göra det. Prinsen aslägsnade sig, sick tag i sin groom, som stadnat i samtal med en kusk på kaleschen, utdelade sina befallningar, steg till häst, och försvann i skogen. — Han är tokig, sade Beatrix. — Vi hafva en skuld till honom; anmärkte Maurice; den, att vara i hans åkdon. — Huru! Hans åkdon? Jag skulle tre, att det är mitt? — Ja, på sätt och vis. Han har undertecknat gåfvobrefvet. Men ni, Beatrix, ni har icke underskrifvit det. Emedlertid hade groomen aflägsnat sig, och kusken satte sig upp på hästen. — Hvad ärnar ni företaga er? utropade Beatrix, när hon såg, att kusken lagade sig till att gifva en klatsch. Kusken svarade icke. Hästarne banade sig rum genom hopen, och hunno i galopp en af de vägar, som ledde in i skogen. Maurice, sittande upprätt i kaleschen, hade godt tillfälle att befalla jägaren låta hålla; men den sednare tycktes hafva förlorat hörseln. Hela hans uppmärksamhet