Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1849, sida 2

Ö ———7——— — Torde hända, att jag har två, till och med tre. Men, vi få ej tala om denna min syster. Hon lefver ej som jag, förstår ej lifvet på samma sätt som jag. — Bah! fortfor hon; ändan kröner verket och hvad är väl detta annat än lyckan? — Men tycker ni icke, att hästarne skena? — Maurice reste sig och utfor skarpt än mot kusken än mot jägaren. Men de fortforo att vara döfva för de personer, som voro i åkdonet. — Om vägen ej vore så smal, skulle jag kunna hoppa ned, för att piska upp de der olydiga lymlarne; men jag kunde löpa fara att sastna i desse förbannade grenar, likasom salig Absalon blef hängande i sitt yfviga hår. — Jag råder er fortfara att göra mig er kur, så svårt det än kan falla sig. Denna enslighet är charmant; och man kan aldrig göra en resa mera inkognito. Se nu bara! Sätt er bredvid mig, och låt mig höra hvad ni har på hjertat. Ni vet, att jag tycker om förtroenden. — Om ni satte tro till mig; om jag ej älskade eder med passion, skulle jag, vid Gud, kanske redan för en timma sedan sagt er, att denna påskyndade, och kanske något ofrivilliga promenad påminner mig, att jag för tre å fyra dagar sedan befann mig på ett dylikt äfventyr. (Forts.) ———— y—n——