Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1849, sida 2

gifvet är det icke nu för tiden! Stolta slott, som fordom varit festernas och kärleksnöjenas boning, huru förändradt synes du mig icke af tidens åverkan! Knappt vågar jag nu mera tro på dig eller betrakta dig med andra ögon, än dem, som uppfattat bilden af dessa Spaniens i ruiner liggande palatser. — Ehuru väderleken var ostadig, hade ett betydligt antal Parisare denna dag omgifvit fiskdammarne vid Commelles, alla i afsigt att få återse dessa skådespel, som, ensam— ma i sitt slag, ännu återkalla minnet af konunnungadömets och chevaleriets skönaste dagar. Maurice dOrbessac var en bland dem, som deri nfunnit sig, likasom han eljest öfver allt infann sig hvarje gång skådespel eller åskådare lofvade hans tanke eller hans hjerta någon charmant förströelse. Alla beundrade det behag, hvarmed han besteg sin häst, en arab med den mest fläckfria stamtafla och som med förakt kunde se ned på lokomotiverna vid Versailles och S:t Germain. Hjorten, som skulle uppoffras för dagens nöje, afbidade sitt öde; man hörde redan jagthornens klang och hundarnes skall; men jägarne läto vänta på sig. Hvarje ögonblick såg man något elegant åkdon anlända. Hastigt förmärkte man en rörelse i folkmassan, och allas ögon rigtades på en an