Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1849, sida 2

—— ss——— —( ögonen, då tagelskjortan icke är tillräcklig att späka det emot andan upproriska köttet. Som Maurice med möda kunde urskilja väggarne i denna cell, bortryckte han med en, så att säga, religiös vrede den svarta slöja, som utestängde dagens och solens ljus. Han föreställde sig, att man åtminstone från detta fönster skulle hafva utsigt till himmelen, träden och öfver den oöfverskådliga mängden af tak i den stora staden; men då han blickade ut, såg han endast det blodröda draperiet till det kors, som var måladt på motsatta väggen af klostergården. — O, min Gud! mumlade Maurice, du, som skapat ljuset och himlen och solen och fältens grönska och blommorna, du, som tillåtit våra hjertan att älska de beundransvärda verk, som utgått ur din hand, är det vil möjligt, att en dylik sjelfuppoffring kan vara dig behaglig? — Minsann, utbrast Maurice, när detta ögonblick af en religiös öfverspänning förflutit, jag fruktar, att jag sjelf faller i theologiska grubblerier. Men det må förhålla sig huru som helst, så är det dock visst, att vårt århundrades skaldekonst skulle förlora, om man indroge dessa fängelser, från hvilka ingen återvänder och hvilka utgöra, så att säga, företalet till dödens förseglade bok. Maurice beredde sig att genomgå den allt mera mörknande korridoren; han förmodade, att alla karmeliternunnorna voro samlade i koret, i och för