såg, derom tillfrågat vid tillfället närvarande polisuppsyningsmannen Friberg, som sådant jemväl intygat, hvarefter Holmberg till Friberg aflemnat den omnämnde remissen, utan att likväl uppdraga åt Friberg, att föranstalta om verkställighet deraf; samt att Holmberg icke ens haft sig bekant, att Carl Olsson blifvit afförd till häktet, förrän Holmberg kl. 3 på eftermiddagen samma dag, vid ett tillfälligt sammanträffande med bagaremästaren Reuterfeldt, sådant erfarit, då Holmberg, enär Reuterfeldt försäkrat, att Carl Olsson icke vore den i remissen omnämnde person, hvilken deremot hette Janne Olsson, samt att Carl Olsson någon kort tid varit anställd i arbete hos Reuterfeldt, åtföljt denne sednare till länshäktet, deruppå Carl Olsson genast blifvit ställd på fri fot. Friberg: att, sedan polisuppsyningsman Holm-— berg den 16:de sistlidne December, klockan omö kring 11 förmiddagen, i poliskammarens vaktrum, för Friberg uppvisat en remiss, af innehåll, att en dräng hos bagaremästaren Reuterfeldt, vid namn Olsson, hvars förnamn F riberg icke kunde erinra sig, skulle, i saknad af honom, vid poliskammaren, ådömde böter 1 R:dr 32 sk., i stället undergå fyra dagars fängelse å länshäktet, samt derjemte frågat Friberg om den i remissen omnämnde personen vore densamma, som drängen Carl Olsson, hvilken i tillfället varit tillstädes i poliskammarens vaktrum, der han afvaktit upprop uti ett mot honom i poliskammaren då anhängigt åtal, hade Friberg, som dervid endast yttrat sig förmoda, att Carl Olsson vore! samma person, som remissen afsåge, men icke uppgifvit sig vara derom f örvissad, sedermera, på Holmbergs anmodan, omkring en timma derefter, eller klockan vid pass 12, affört Carl Olsson till länshäktet, dervid Carl Olsson icke bestridt, det han vore den person, som remissen afsåge, utan. endast yttrat, att hans husbonde bagaremästaren Reuterfeldt skulle betala böterna. Holmberg bestridde hvad Friberg anfört, un der förklarande, att Friberg vid ifrågavarande tillfälle bestämdt uppgifvit, att den af Holmberg anhållne personen vore densamme, som remissen afsåge, samt att Holmberg icke anmodat Friberg att afföra Carl Olsson till länshäktet. För hörande af såväl öfverskulten Ekermann, som drängen Carl Olsson och arbetskarlen Janne olsson, hvilka skulle kallas till personlig inställelse, utställdes målet till den 23:dje i förra må— — naden, å hvilken dag Friberg med 3:ne vittnen styrkte sin ofvannämnde uppgift derom, att han, på Holmbergs anmodan, affört Carl Olsson till länshäktet; hvarefter målet uppsköts till d. 13:de, då herr advokatfiskalen Greiffe kommer att afgifva sitt yttrande. om Holmberg och Friberg ej förhastat sig med att anhålla Carl Olsson och afföra honom till länshäktet, hvilket destomindre varit af behofvet påkalladt, som Olsson innehade tjenst, hvadan upplysning om hans person lätteligen kunnat bekommas, såväl hos husbonden, som genom andre personer, hade de undgått alla obehagligheter i och för förbrytelsen i fråga, hvilket enahanda förhållande säkerligen egt rum beträffande förut i denna tidning omnämnde polisuppsyningsmännen Carling och Soensson, derest desse, i stället för att genast medtaga pigan Ström till poliskammarens vaktrum, gjort sig å ångfartyget Wermland underrättade om, huruvida hennes uppgifter, att innehafva tjenst hos fru borgmästarinnan Sandblad, som vistades å ångfartyget, och i sin matmoders ärende begifva sig så sent på aftonen upp i staden, varit med sanna förhållandet öfverensstämmande. Måtte genom dessa varnande exempel polisbetjeningens hitintills vid mer än ett tillfälle så ackrediterade tjensteifver, framfusighet och obetänksamhet, ernå en af allmänheten långt föl detta, emotsedd gräns.