Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1849, sida 3

lora vi då hvarandra ur sigte, utan tvifvel för att icke mer återse hvarandra! — Hvem skall sedan hindra er att älska mig? — Och dertill, hvem skall någonsin hindra mig att återse er? i i — Någonsin! sade grefvinnan med en sträng och frågande ton. — Ja, finns icke ett själarnes möte! I ett aflägset fjerran! På långt håll! Likasom man ser en stjerha, till hvilken man skickar sin tanke utan att få ett gensvar! . Grefvinnan lät sin parasolet passera öfver sitt ansigte. — Nu äro vi vid skogsbrynet! lef väl, min herre! — Redan! Jag ser det knappt. — Ni vill då göra er dårskap till allvar. Hvartill tjenar det! För att den skall förlora sitt behag, om den nemligen eger något! Lyssna då till mina ord. Jag känner något en filosofi, som hatar hjertats filosofi. Jag vill tolka er dess lära. När ni skyndsamt går tvärtigenom en skog, möter eder kanske från ett friskt buskage en pust af aromer, som tränger er till hjertat. Ni torde ändock ej stadna; ni fortsätter er väg; och först, sedan ni kommit något längre, gör ni uti minnet åter er passage genom skogen, varseblifver och andas välluktens behag. Det händer eder kanske då och då, att, midt under det ni