— — ——— ———— ——————— blott derföre att han vunnit sitt vad, utan derföre att han just nu än en gång fått ett bevis derpå, att han af naturen eller skickelsen blifvit bestämd för äfventyrliga passioner. Han hade ännu icke, alltsedan den stund då han först besann sig i kaleschen, haft tid att fråga sig sjelf, om han verkligen älskade grefvinnan. För dem, som söka dylika äfventyr, är detta icke heller hufvudpunkten. Såsom en själfull man hade han vetat akta sig för att drömma och tiga. Han talade utan uppehåll, utan att låta grefvinnan få ledighet att gifva sina tankar frihet. Han utfor i prunkande fraser; han afundades, sade han, poeternas lott, som, tack vare rimmet, fått rättighet att besjunga så vackert och rikt hår, som det, hvilket han för närvarande endast måste beundra; han afundades målarne, som med en älsklig pensel kunde åter frambringa dessa tårade blickar, så stolta, så ljufva, som smäktande föllo på honom, med kraft likasom solstrålen, som blixten. — Men, fortfor han med eld: om man också är lycklig med denna högre inspirationens gåfva, är likväl den mycket mera lycklig, som endast har rättigheten att älska er. — Det är en rättighet, som jag medgifver hela verlden; sade grefvinnan med en skälmsk min; med vilkor likväl, att ingen säger mig något derom. Nå väl då! På ett ögonblick för