Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1849, sida 3

4 — —— ——7 Grefvinnan uttalade dessa sista ord med någon förelse. Hon utsträckte sin hand och bad kusken hålla. Maurice fattade hennes hand, och denna gång lyftade han den till ett stöd för sina läppar, med hvilka han derpå intryckte ett den brinnande dårskapens insegel. En lakej kom och öppnade vagnsdörren, och frågade hvad väg man borde taga. — Jag vet icke; svarade grefvinnan. Låt gå bara! Maurice, som redan nedhoppat på markens grönska, väude sig om, och betraktade grefvinnan men en bedjande min. . — Lef väl, min herre! återtog damen med en blick af engel och furie. I den händelse, att ni i dag blir varse, och stannar vid någon annan skönhet, till exempel vår älskade hertiginna, så säg henne artigt, att jag för henne hyser en kärlek, som öfver jalusiens gräns närmar sig till raseri. Maurice hörde knappt dessa sista ord. — Hvad menar hon? Jag förstår mig ej på parasolettens språk, till och med om den skulle tillhöra en hertiginna. (Forts.) AHBi3i3 —— fs——