Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1849, sida 3

—— — 00000 hör den af alla stämmor mest sammansatta musik, som endast väcker hos eder ledsnad, ni upptäcker en melodisk ton, en alldeles gudomlig tonvigt, ett echo af englarnes musik. Likasom skogens vällukter, när ni en gång kände dem, går denna ton eder rakt till hjertat; en glädjetår visar sig i edert öga; om ni vågade det, skulle ni öppna edra armar, för att der i dess flygt emottaga eller hårdt till edert hjerta trycka någon viss ännu ej känd fe; men, när allt kommer omkring, är det först efter en följd af dagar, som ni rätt uppfattar er varseblifning i edert hjerta, denna i alldra högsta grad hänryckande ton. — Kärleken, kärleken! se der den vällukt, som skogen lemnat, se der den melodiska tonen! en solstråle, som skyndar er f örbi, en horizont, som lyfter eder och vill draga eder till sig, en blomma vissnande, men ändock balsamerad och ur stånd att förfalla. Den är ett minne, mera dystert, än ljuft, men i hvars sjelfva dysterhet födes en oändlig trängtan. Ni får ej söka hos kärleken hvad den icke kan gifva. Ni kan förtro er till en qvinna, som räknar några och tjugu vårar; ni kan älska henne i förbigående, men sök icke någonsin att åter trampa de steg ni lemnat; ni kan fylla eder själ med minnen; och ångern tror ni er kunna utestänga! Lef väl då! Vi skola då icke någonsin återse hvarandra ? . 3