Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1849, sida 1

na höga snöbetäckta toppar och sina nakna isfält; de stora sjöarne med deras djupa vatten och spegelklara yta; de stora, mörka skogarne, de långa böljande sädesfälten, de vidsträckta grönskande ängarne, ja, sjelfva ljunghedarne i deras ödsliga enformighet, och de jättebryggor af is, som den nordiska vintren bygger, vittna om storhet. Naturen är öfverallt storartad; men denna egendomliga nordiska prägel är just det, som drar alla bort till de Söderns länder, som erhållit samma skaplynne. På samma sätt var äfven det gamla Norden stort, stort i handling och stort i bedrifter, och det uppenbarade sig deri en beständigt utvidgande kraft. Hvem skulle väl vilja neka, att Norden då var af betydelse för Europa, ja för verlden; ty det nordiska namnet var utbredt och hedradt icke blott i sitt hemland, utan vid Nordpolens isberg, vid stränderna af Bosphoren, på Östersjöns, Medelhafvets och Nordsjöns vågor, på Frankrikes kuster och i Englands hjerta. Det är förbi med denna storhet; den har, liksom allt annat här i förgängelsens land, gått under i tidernas lopp, blifvit bortförd af deras oemotståndliga ström; men minnet af densamma lefver och kan skänka nutiden mången härlig och nyttig lärdom, om den vill akta på hvad det har att förkunna. (Fortsättes.)