Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1849, sida 1

nordiska qvinnans skönaste smycken. Lättfärdighet och lösaktighet, hvilka dock i Södern ingalunda bära dessa namn, hafva mera deras hem under en glödande himmel, i en yppig natur. Norden är en Thorvaldsen; Södern en Canova. Samma enkelhet röjer sig i nordbons språk. Huru enkla, huru okonstlade äro ej det gamla nordiska fornspråkets satser, som icke hafva till afsigt något annat, ån det, att uttrycka tanken. Svulst är en sak, som det allsicke känner till. Månne vi då icke kunde hafva skäl att säga till vår nutid: Bort med dessa oarter, som våra fäder icke kände! Bort med edra utländska seder, eder lyx, edert prål, edert tomma galanteri, eder innehållslösa konversation, eder sårande persiflage, eder högfärd, eder lättsinnighet! Bort med eder utländska svulst, edert falska, intetsägande ordprål, i hvilket tanken, då man deri spårar efter en sådan, blir ett narrverk eller ett bedrägeri! Bort med edert tillskrufvade, filosofiska vishetskram, af hvilket det ena s. k. ,systemet, vexer upp efter det andra, liksom svampar ur en fuktig jordmån, förvissnande lika hastigt som dessa, och med en terminologi, genom hvilken de enklaste sanningar göras så mörka, att de för mängden, ja för de fleste, blifva lika otydliga som de gamle Egyptiernes hieroglyfskrift är för den i densamma oinvigde ! En annan af Nordens egenheter var strid; men en strid, som ville något och gick rakt fram till sitt mål. Äfven den nordiska naturen är så beskaffad. Hvad den vill måste den vilja på fullt alfvar, ty den har svårt att genomdrifva hvad den sätter sig före. Till allt, hvad den vill, måste den förena sina krafter i en enda punkt, och aldrig förlora sitt mål ur sigte. Äfven Södern är i arbete; men dess rörelser strömma åt alla kanter; det är böljor, som beständigt sqvalpa upp och ned; men aldrig förena sig till is. Det är en jäsning, af hvilken oftast ingen varaktig produkt kan erhållas, emedan hela massan fördunstar. För Södern är rörelsen stundom sjelfva hufvudsaken; den kan icke uthärda att vara stilla och lugn; den vill ständigt något nytt och sträfvar att utbilda ett sådant. För Norden åter är rörelsen blott ett medel, ett nödvändigt vilkor för att komma i stillhet; den älskar striden för att få hvila. I lekamlig måtto har detta fenomen egt rum på mångfaldiga sätt i vår forntid. Det första, man fordrade af enhvar man, var att han skulle vara rustad till strids; hvar och en feg blef ansedd för hvar mans niding. Det var för nordbon oundvikligt att kämpa mot ett hårdt klimat, mot skogen och dess vilda djur, mot de vilda strömmarne och det brusande hafvet. Det var nordisk plägsed att tumla omkring på böljorna för att uppsöka tillfälle till en jemlik och öppen strid, och målet var: att hemföra byte och att njuta det i ro, omgifven af den heder, man i fordna strider förvärfvat. Hvilken vördnadsväckande syn är ej derföre den af en af den nordiska forntidens gamle, som har sett mycket, erfarit mycket, förvärfvat sig mycken heder och som på ålderdomen meddelar sina barn och barnbarn frukterna af hvad han sett och lärt! Det var nordisk plägsed att fara till främmande land, för att der nedslå sina bopålar och grundlägga nya stater, och i sjelfva Norden, när tanken om en statsförbindelse var fattad, då steg för steg genomföra denna tanke tills den var förverkligad och, när den det blifvit, då troget hålla fast vid densamma. Dessa två ting voro hos våra förfäder oskiljaktige: fasthet i striden och fasthet i det, som genom striden blifvit vunnet. Sådana företeelser ega rum blott der, hvarest striden går inifrån och utåt, från en inre oemotståndlig drift och icke genom någon yttre påstötning, eller inverkan. En annan Nordens egenhet var storhet, en son af styrkan; och det är det skönaste och bästa af allt: denna renhet i tanken, denna kamp för att verkliggöra densamma, och så det, som vinnes derigenom, ernåendet af ett stort mål. Den nordiska naturen är stor, stor i sin vildhet och stor i sin prakt. Fjellen förkunna det med si