Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1849, sida 1

Några ord om Forntidens vigt och betydelse för Nutiden. (Forts. fr. n:o 27.) Vi hafva i det föregående framställt våra åsigter i allmänhet om forntidens vigt och betydelse för nutiden. Låtom oss nu kasta en blick på vår, på den skandinaviska forntidens betydelse för oss ,söner af det gamla Nordeno, der vi bygga och bo mellan brusande haf och värnande fjell, i susande barrskogar, mellan hvitstammiga björkar, månghundraåriga ekar, höga, skuggande bokar, eller på grönskande öar, kring hvilka det sortladne Hav, rullar sina böljor och visar oss och våra barn ,Vei til Roes og Magt., En af Nordens egenheter, såsom den uppenbarar sig i forntiden, är renhet, renhet i seder och renhet i tankar, och ur denna renhet härflyter ett visst djupt, stilla alfvar, ett inre lugn, en melankolisk djupsinrfighet, som dock icke stänger vägen för glädjen, eller verkar, att Nordens innevånare sitta med armarne i kors. Nordens egen naturliga beskaffenhet har på dess innebyggare detta inflytande. Jorden alstrar, men det är icke Söderns yppighet och färgprakt, den har att framvisa. Långsamt, tillochmed under sjelfva snön, utvecklar den blomster; bringar vid dagens och nattens sol de åt den anförtrodda gyllene kornen till mognad, o. s. v.; men af Söderns prunkande, svällande, saftiga vextlif har den intet att erbjuda. Sådan är äfven nordbon. Vid hans härd hafva de stilla, husliga dygderna deras hem, icke det prålande öfvermodet. Ärlighet, trofasthet, upprigtighet äro af naturen hans lifs följeslagare. Blygsamhet och kyskhet äro den