Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1849, sida 1

2— TT AIK 22 VAAi dl mm QA— —ak!tT — — Louis Napoleons Ninistöre. Härom innehåller den i värdig republikansk anda redigerade tidningen National följande: De reaktionära tidningarne äro af samma tanka som vi uti en punkt, nemligen den, att en minister, som i meningar och principer icke öfverensstämmer hvarken med nationalförsamlingen eller republikens president, ej har något skäl att bestå; att den icke har någon säker grund och att den, så att säga, sväfvar i luften. Ställningar och förhållanden synas dessa tidningar ganska oangenäma, såsom en oundviklig följd af denna ministerens belägenhet. Men nej! ministeren sväfvar icke i luften säsom vi nyss uttryckte oss! För det första kan ingen bevisa, att den icke är i godt förhållande till nationalförsamlingen; den har ju redan mer än en gång haft majoriteten för sig i densamma. Ministeren är i sjelfva verket af långt bättre sammansättning, än man skulle kunna tro. Det kommer endast an på oss sjelfva att lefva i vänskap med den; och om vi begära dess upplösning, göra vi det endast af kärlek till förändringar och för att inom landet underhålla en helsosam agitation. Vidare är det rent af förtal, om man påstode, att ministeren icke är ett troget uttryck af presidentens tankar. Det bevisas bäst deraf, att herr Boulay gjort samtliga ministrarne sin visit; men han skulle hellre låtit afhugga sin hand, än skicka dem sitt kort, om han icke till alla delar gillat deras politik. För öfrigt är det ju herr Louis Bonaparte sjelf, som valt dem. Hafva de då icke, likasom han, tillkommit genom valet den 10:de December? Men på denna fråga kunna vi endast svara nej. Största delen af de medborgare, som röstade på herr Louis Bonaparte, tänkte hvarken på herr Faucher, eller herr Buffet, eller herr Falloux. Den tänkte icke ens på herrar Barrot eller Thiers. Den tänkte på den döde kejsaren, hvars namn återljudat för dem och på hvars graf man ville lägga den sista, offentliga minnesgärden. Se der de tankar, de känslor, som föranledde valet den 10:de December. I hvad samband står detta med herr de Falloux, den konungske adelsmannen och skenhelgonet, eller med herr Barrot, som, drifven af rojalistiska sympatier, år 1815 begaf sig efter den fördrifne Ludvig XVIII till Gent, men icke var nog lycklig att hinna fram? Eller står det väl i någon gemenskap med de båda stora ekonomister, hvilka Napoleon skulle hafva kallat ideologer och af hjertat färdkiat, om de lefvat på hans tid? Att J ministrar vetat att draga f ördel af denna rörelse, i hvilken J ingen del haden och tillochmed i början föraktat; att J kommit till väldet i släptåg efter presidenten, likasom Bourbonerna återkommo till Frankrike i släptåg efter fiendtliga bajonetter, det hafva vi redan visat. Följer deraf, att J han samma tankar, samma utsigter, samma intressen, som republikens president? Alldeles icke: alla edra handlingar bevisa det. Samma dag, på hvilken presidenten proklamerades, förklarade han sig vilja gå hand i hand med nationalförsamlingen; J hafven oupphörligt arbetat på att splittra och försvaga denna, samt påskynda dess upplösning. Han har energiskt ådagalagt sin trohet emot republiken: J deremot hafven hvarje dag befordrat till embeten kända anhängare af: de bäda fördrifna regentslägterna, Ludvig Filips tjenare, Henrik V:tes förtrogne. Enhvar af edra utnäm